Krossa myten om den okända våldtäktsmannen
“Alla känner någon som blivit våldtagen men ingen känner en våldtäktsman”. Det har sagts många gånger, men myterna kring våldtäkt lever kvar. När vi hör ordet “våldtäktsman” tänker troligtvis många på en snuskig gammal man i beige trenchcoat som gömmer sig i en buske en mörk natt. Medan överfallsvåldtäkter av en främling självklart förekommer är faktiskt en majoritet av förövarna någon som offret känner. Sanningen är att cirka en tredjedel av alla våldtäkter sker av partners. Den största delen av alla lagförda våldtäkter sker i någons hem, ofta offrets eller förövarens. Ofta förekommer inget kraftigt fysiskt våld och det är vanligt att den som utsatts går in i ett frysläge.
Våldtäkt som koncept är kantat av paradoxer. De som utsätts misstros och ifrågasätts. Samtidigt är ordet våldtäkt ett av de mest laddade orden som finns, och många skriver under på att det är ett av de grövsta brotten någon kan begå. Kanske är det just därför det är så svårt att förstå hur utbrett problemet med våldtäkter är? Vi som samhälle önskar så innerligt att ett så grovt brott inte var normalt att vi inte kan tro att de som begår brottet faktiskt är helt vanliga människor. Vi vill så ogärna tro att de som våldtagit är vänner, bröder, kollegor eller klasskamrater. Därför målar vi upp bilden av den skumma gubben i buskarna. Som om våldtäktsmannen var en vandringssägen, en läskig sagofigur från spökhistorier.
Våldtäkt är som tidigare nämnt ett av de mest laddade orden i det svenska språket. Därför är det inte heller konstigt att många som har blivit utsatta ifrågasätter sina upplevelser. Har jag verkligen varit med om en våldtäkt? Kan någon jag älskar verkligen våldta mig? Visade jag tillräckligt mycket motstånd? Kommer någon att tro på mig? När en helt vanlig kille blir anklagad för våldtäkt kan man höra “han som är så snygg kan väl få vilken tjej han vill - han måste väl inte våldta?” eller “det kunde man inte tro, han som är så snäll.”
Gängse uppskattning är att en av tre kvinnor i världen har utsatts för sexuellt våld, och nästan alla som utsätts upplever känslor av skam, skuld, ensamhet och isolation. Detta eftersom man inte pratar om sin utsatthet i rädsla av att bli ifrågasatt. Skulden påförs också på offret från omvärlden. Många som låter bli att anmäla gör det av rädsla för att inte bli trodda och stöttade. Nyligen kunde vi läsa i en rapport från Storasyster att var femte utsatt kvinna ångrar sin polisanmälan. Statistiken visar sorgligt nog också att chansen för upprättelse är låg. Vissa grupper har ännu sämre möjligheter att bli trodda och få upprättelse. Även inom polisen och rättväsendet behövs en attitydförändring kring myter gällande både offer och förövare.
De seglivade myterna kring våldtäkt har sina rötter i uppfattningen vi har och har haft om våldtäkt genom historien. Det börjar kanske med synen på kvinnan som objekt som följt med genom århundradena, och med ordet i sig. Ordet “våldtäkt” har sina rötter i medeltiden, med betydelsen “ta med våld”. Under den tiden ansågs våldtäkt vara ett egendomsbrott. Våldtäkt var inte ett brott mot kvinnan, utan mot männen i kvinnans släkt. Våldtäkt inom äktenskapet blev olagligt först 1965, mött av stora protester från människor som ansåg att politiken och rättsväsendet inte skulle blanda sig i det som skedde innanför hemmets fyra väggar. Ända fram till 1984 fokuserade sexualbrottslagen på offrets handlande före övergreppet och relationen mellan offer och gärningsman snarare än på själva övergreppet.
2018 fick vi äntligen en moderniserad sexualbrottslag. Med dagens lag behöver inte våld förekomma för att det ska räknas som en våldtäkt. Istället baseras bedömningen på samtycke och frivillighet. Även situationer då en person drabbas av en så kallad frysreaktion, vilket en stor del av alla som utsatts gör, omfattas av lagstiftningen. Men där lagen äntligen börjar komma ikapp ligger samhällets generella uppfattningar efter. Sanningen är att alla sexuella handlingar som sker emot någons vilja är övergrepp. Och sanningen är att den genomsnittliga våldtäktsmannen sällan är en främling, ofta är en partner och inte alltid brukar fysiskt våld.
Vi måste krossa myten om den okända våldtäktsmannen. Det är dags att inse att våldtäktsmannen också är en helt vanlig kille.
Skrivet av: Evelina Bravo, kommunikatör
