Blog

Rapport från dag två på Almedalen!

Andra dagen på Gotland, känns som att vi varit här i en evighet. I natt så drömde jag ingenting för jag sov så djupt efter dagens känslomässiga möten som totalt sög musten ur mig. Jag låg kvar en stund i sängen och ville bara somna om för jag var så trött och kände mig lite nedstämd. När jag hörde hur mina föreningskamrater började röra på sig, klä på sig och prata om frukost så fick jag energin tillbaka. Vi är här av en anledning, vi är här för att hjälpa och våga visa omtanke.

På nått sätt så kommer man snabbt in i den här rollen som kampanjspridare. Jag skulle aldrig springa fram till en högt uppsatt politiker på gatan för att prata om stigmatiseringen av sexuellt våld men så fort jag tar på mig min föreningströjan så känns det som det mest självklara i hela världen. Vi har fått kontakt med fantastiska människor som direkt vill vara med att stötta och sprida kampanjer via sina egna kanaler. Det är en riktig ego-boost att kolla sociala medier och se hur många som delat taggen #Vågaomtanke och kampanjen har bara varit uppe i tre dagar. Det känns helt underbart!

Nu ska jag vara helt ärlig, dagen har varit otroligt svår men lärorik. Jag har flera gånger under dagen både tappat hoppet om mänskligheten och fått tillbaka den igen. Det finns så mycket saker som jag blundar för, som gör för ont att tänka på eller bry sig om för då kan jag aldrig jobba på mitt egna psykiska mående. Sen finns det sådant som jag aldrig kunde tro var sant och som jag önskar att jag kunde blunda för. Det jag nu syftar på är ett seminarium som knäckte mig totalt och nu flera timmar efteråt har jag fortfarande en obehaglig känsla i bröstet. Att höra personer berätta om övergrepp godkända av staten, bältesläggning på barn, så brister hjärtat och all tro på att Sverige var i framkant bara försvinner. När jag hållit mig för gråt i 1 timme och 20 minuter så svämmade ögonen bara över och jag lät känslorna komma. Att jag har blivit behandlad som skräp kan jag ta, jag klarar mig alltid. När det kommer till laglig tortyr på barn av vuxna som hellre tar till våld än att ge en kram så blir jag så förbannad att jag inte kan tänka på någonting annat. Detta ämne gjorde mig dock ännu mer motiverad att fortsätta sprida kampanjen. Vi är många som upplevt att anhöriga, myndigheter och vård behandlat oss som en samhällsbörda, en skam och en siffra i statistiken. Vi är människor och vi har utsatts för någonting fruktansvärt, allt jag kräver är lite omtanke.

Det gäller inte bara mig, jag tror att de flesta av oss som är här från föreningen har tvivlat på om de är redo att vara här. Själv har jag haft precis dessa tankar och det har jag även när jag skriver detta nu. Det börjar närma sig för mig att stå framför en publik och berätta om när jag blev våldtagen och den bristen på omtanke som instanserna gav mig. Jag är nervös, men jag har drivet. Jag tänker på alla de modiga kvinnor som fängslandes i kampen för att just jag skulle få rösträtt och alla de som slogs för aborträtten… kan de, då kan jag!

Ljus och värme, ta hand om varandra!

Caroline Å

Kommentera

Namn*

E-postadress* (never published)

Hemsida