Sudeshna

  • Sudeshna

Av alla mina texter jag skrivit, är det här utan tvekan den mest svår att författa. Hur ska man beskriva att man blev våldtagen som barn? Det är min största sorg, samtidigt det som format mig till den jag är idag. Det har påverkat min glädje, min ilska, min sorg, vilka människor jag dras till, mina rädslor, mina intressen och så mycket mer. Ska göra mitt bästa för att återge hur det är att vara ett offer för en pedofil, i en hederskulturell miljö när man bara är ett skyddslöst barn.

Min mamma hade en konstig fascination för unga män, vi hade alltid en massa unga män hemma hos oss. De flesta var snälla, tre av de var odjur. Två av de var bröder, som systematiskt grovt psykiskt och fysiskt misshandlade mig. Den tredje var en pedofil som under en längre period valde att våldta mig.

Att jag blev hans offer är inte på något vis en slump. Pedofiler är många gånger väldigt kalkylerande. De har en förmåga att kartlägga och känna av utsatta barn, som de vet att de kan förgripa sig på och komma undan med det. Jag var inget undantag. Han som valde att våldta mig visste om att jag växte upp i en extremt utsatt miljö. Att de flesta nära släktingar nära mig var vuxna med lika skeva värderingar som han själv, som inte skulle ingripa. Han visste detta, han aktivt utnyttjade min utsatta situation för sin egen njutnings skull.

Att våldta ett barn som man känner gör man inte bara i en handvändning, man måste bygga upp ett förtroende till barnet ifråga, dvs mig. Min förövare gjorde precis det. Han var snäll och väldigt mån om mig. Jag kommer aldrig kunna skriva detaljerat hur han förgrep sig på mig, men jag kan berätta att det började i små doser, för att sedan bli grövre och grövre. Första gången han gjorde det var han väldigt noggrann med att säga till mig att jag inte fick berätta för någon. Han visste också att jag inte heller skulle berätta för någon, då jag inte hade någon vettig vuxen person i min omgivning att vända mig till heller.

Många gånger vill samhället framställa förövare som offer för sin egen destruktivitet, att de inte kan kontrollera sig. Jag vill bestämt säga att detta är en myt, en myt av av den accepterade våldtäktskultur vi lever i. Mannen som våldtog mig var inte på något vis psykotisk eller icke närvarande. Tvärtom var han fullt medveten om exakt varje liten detalj i hans plan. Det krävs oerhört mycket närvaro och aktivt handlande för att under flera månader ”uppvakta” och vinna förtroendet hos ett barn. Det krävs en otroligt närvaro och medvetenhet för att tala om för ett barn att denne inte får berätta om övergreppet för sin omgivning. Det krävs närvaro och planering för att kunna genomföra våldtäkter på ett barn, precis i de situationerna man kan göra det helt ostört.

Innan han förgrep sig på mig gav han mig en film avsedd för vuxna i present. Har så många gånger tänkt på syftet med filmen, men har tack vare min psykolog fått en eventuell förklaring. Det var en del av hans plan, en del av hans egen njutning och vinning. Genom att ge den filmen till mig förberedde han sig mentalt på att våldta mig.

Min slutsats blir att pedofiler och andra förövare är extremt kontrollerade och välplanerade. Inget de gör sker av en slump, de är fullt medvetna och aktiva i sina handlingar.

Min mamma var alltid hemma när dessa övergrepp skedde, hon stod i köket och lagade mat. Han passade på att våldta mig i vardagsrummet/sovrummet, i vår lilla trea. Min mamma hävdar nu i efterhand att hon inte hade någon aning, men den förklaringen kommer jag aldrig tro på.

När våldtäkterna började bli grova, fattade jag mod som sexåring och berättade för min mamma. Hennes respons, tillsammans med andra släktingar och vänner var att skuldbelägga mig. Varför hade jag låtit honom komma nära mig. Trots att det var alla dessa människor som gladeligen lämnade över mig till honom. Såhär är det inom hederskulturen, flickor sexualiseras från födseln. Män anses inte ha kontroll över sina sexuella begär, det är kvinnornas jobb att skydda sig. Även om ”kvinnan” råkar vara tre-sex år gammal.

På grund av omgivningens reaktion blev jag fruktansvärt mycket mer trasig och traumatiserad än vad jag hade behövt bli. Hela mitt liv har jag skuldbelagt mig själv för att jag tillät mig själv att bli våldtagen. Jag har även tagit mitt ”ansvar” och hållit mig borta från den manliga delen av befolkningen. Än idag har jag otroligt svårt att lita på människor, framförallt män. Att behöva dela hiss med en okänd man var otänkbart, fram tills nyligen. Ett utav många men jag måste leva med.

För ett år sedan, när jag var 25 år gammal fick jag äntligen den terapi jag hade behövt för 20 år sedan. För ett år sen, förstod jag, tack vare min fantastiska psykolog att det inte var mitt fel, jag hade ingen som helst skuld i det. Jag kan helhjärtat säga att jag verkligen känner så idag, och varje gång jag tänker på det blir jag så känslosam att ögonen tåras. Nu är jag äntligen fri, efter 20 år.