Sophi

  • Sophi

Att bli våldtagen är så mycket mer än vad det egentligen pratas om.

Det är så mycket mer än en man som överfaller en kvinna under en trasig gatlykta i stadsparken en onsdagskväll, och det är så mycket mer än fyra killar som tar sig friheten med en medvetslös tjej i ett låst föräldrasovrum under en hemmafest en lördagsnatt.

Det är på kontoret, efter gymnastiken i skolan, hos grannen din mamma känt sedan du var nyfödd. Det är på första dejten, på andra dejten, på årsdagen. Det är under en filmkväll med en kompis och två bekanta, och det är i köket när du lagar middag till den du egentligen älskar. Det är när du ligger hemma i feber och din kompis kommer för att trösta.

Du kanske inte gör motstånd, inte ens lite. Kanske hatar du dig själv för det senare, för att du inte skrek eller knuffades. För att du inte spottade i ansiktet eller sparkade mellan benen som du ju fucking lärt dig. Senare kanske du skyller det på dig själv, för att du knappt sa nej. Okej, du viskade det eller sa det bara två gånger. Eller bara elva. Ditt nej var väl inte tillräckligt våldsamt då. Kanske om du kämpat, kämpat mer eller kämpat alls. Kanske hade det inte hänt då.

Du var medvetslös. För att du var för full, för misshandlad eller för att du hade trettionio komma fem graders feber just då. Om du tar dig modet att slutligen berätta och kanske till och med anmäla kommer du garanterat att få frågan av både din advokat, av polisen och av din mamma:
Hur kunde du inte vakna? När han rörde dig, rörde sig inuti dig. Hur kunde du inte vakna då?
 Du kommer garanterat inte att ha något svar på den frågan. För hur skulle du kunna veta det? Hur skulle du någonsin kunna veta det?

Om tre dagar är det nio månader sedan jag blev våldtagen. Nio hela månader. Ibland känns det nästan som att det aldrig hänt, som någon grumlig nattsvart mardröm, men för det mesta känns det som att jag just vaknat upp precis efter att det hänt. Och då måste jag leva igenom samma jävla känslor som jag kände den där kvällen, igen och igen.

De första månaderna efteråt var jag mest osäker. Hände det? Vad hände? Men var det på riktigt ändå? Det var under de månaderna som jag bestämde att cigaretter var middag och vem fan behöver sömn egentligen? Jag låg på mitt sovrumsgolv och orkade inte stå upp på två dagar. Jag slutade äta när jag var ensam. Jag drack vin till frukost och jobbade över två, tre, fyra timmar varenda kväll. Jag flydde från allting och orkade inte med tanken på att någon gång måste jag bearbeta det här.

När det nästan gått ett halvår bjöd en vän mig på en resa utomlands och det var det finaste någon gjort för mig. Vi var 3180 kilometer bort från mitt helvete och jag tänkte att äntligen kanske jag kan få må lite bättre nu. Men den tredje natten låg jag i fosterställning i en hotellsäng och grät tills det skavde bakom hornhinnorna för att det gick upp för mig då att trots att jag är 3180 kilometer ifrån honom nu så har han fortfarande makten att skada mig. Det var då jag insåg att jag inte kan fly längre, inte på något sätt.

Jag har aldrig känt mig så liten, så skör och så oändligt ensam som efter allt det här. Jag har varit så bräcklig och så otroligt beroende av löjliga mängder trygghet och kärlek. Många gånger vågade jag inte ens handla cigaretter själv för att jag var rädd att personen i kassan kanske inte skulle vara tillräckligt snäll mot mig och jag var säker på att jag hade brutit ihop fullständigt då.

Trots att det snart gått nio månader nu ser jag fortfarande honom i varenda ung man med jeans på sig. Jag ser honom i den där mannen med svart mössa, mörkt hår eller svart jacka. På bussen sitter han bredvid mig eller ibland bakom mig och i köpcentret är det han som jag nästan går in i bakom ett hörn eller han som står med sina vänner tre butiker bort. På gatan passerar han mig, om och om igen. Och sedan när jag kommit hem, när jag klätt av mig mina kläder och tvättat bort allt mitt smink, när jag ligger i sängen och när jag blundar. Då ser jag honom igen. Då är han inuti mig igen, han snuddar vid min hud och jag kan höra hans tunga andetag ovanför mig.

Att bli våldtagen är så mycket mer än vad det egentligen pratas om.

Det är så mycket mer än en enda händelse och det är så mycket större än alla adjektiv som finns. Det är som att någon stulit allt du äger, tagit alla dagböcker du någonsin skrivit i, snott all din smutstvätt och varenda bild på din dator. Det är en hård klump i magen som växer ända upp till bröstkorgen och varenda gång du tänker på det känns det som att du kvävs. Det värker plötsligt överallt och du vet den där bomullskänslan man får i huvudet när man har feber? Du behöver plötsligt omges av den där känslan prick hela tiden för att orka ta ett nytt andetag efter ditt förra.

Det är världsomvälvande, en jävla kataklysm inuti. Om du har tur så överlever du och om du vågar be om tillräckligt mycket hjälp under tillräckligt lång tid så kanske du en dag kan komma över det.

Hoppas jag.