Olga

  • Olga

Jag kan fortfarande känna berusningen i kroppen. Det var sent på natten. Han frågar om han ska massera mig. Helt plötsligt vrids jag i förskräckelse. Jag inser vad som håller på att ske när han sitter ovanpå mig. Min panik leder till förlamning jag väntar på att det ska ta slut. Efter en evighet känner jag den varma vätskan på ryggen i små stänk över mig. Han förklarar att det är klart. Jag ville dö.

Jag blev våldtagen i januari 2015.

Jag lärde känna honom via Tinder. Han var charmig och trevlig och han gav mig den uppmärksamhet jag trodde jag behövde efter ett svårt uppbrott med mitt ex. Vi hade setts en gång tidigare över en fika men bestämde sedan att jag skulle komma hem till honom för middag vilket jag gjorde. Allt var trevligt, vi åt mat och drack vin, jag blev berusad. Vi satte oss för att se en film, efter ett tag inser jag att sista tåget gått, jag får smått panik men han säger att jag kan sova över, jag säger att jag inte vill ha sex och han säger att han respekterar det. Jag behåller mina kläder utom mina byxor när vi ska sova. Han frågar sedan om han ska massera mig, men när han sätter sig gränsle över mig känner jag hur han trycker ner mitt huvud och jag inser då vad som håller på att ske. Jag vrids i förskräckelse och skriker ut ”Vad fan gör du” men får mummel och hårda stötar till svar, det svider och det gör ont, jag börjar gråta men förlamas av panik. Jag tänker att om jag är tyst så kommer han inte göra mig illa mer och det kommer ta slut snabbare.

Förnedring och ångesten efter händelsen blev så stark att jag stängde av allt. Istället för att berätta och anmäla som ”man ska”, valde jag att fly i en surrealistisk verklighet där allt var perfekt och ingen kunde göra mig illa. Det höll förvånansvärt länge, ungefär 1 månad, sedan började panikångesten komma stundtals. Efter 4 månader var det 3 gånger i veckan med mardrömmar varje natt samt kollapser vid lukten av manlig parfym. Efter 8 månader diagnostiserades jag med posttraumatisk stress (PTSD), jag hade då kollapsat efter träning, fick hög feber, jag hallucinerade mina värsta mardrömmar och låg apatisk mer eller mindre, under två dagar.

Enligt Brottsförebyggande rådet uppskattas att 1 % av Sveriges befolkning (76 000) under 2014 har blivit utsatt för sexualbrott. Det innefattar både män och kvinnor. Antalet brott som anmälts uppgår dock till 20 300 och av dessa rubricerades 6 700 som våldtäkter. 20 % av våldtäkterna blev uppklarade vilket ger en siffra på 1 340 fall.

Jag polisanmälde händelsen 5 månader senare. Jag förväntade mig inte att åtal skulle väckas. Jag anmälde händelsen eftersom jag hellre fanns i statistiken för anmälda brott på Brottsförebyggande rådets hemsida än under kategorin ”mörkertal”. Vad jag däremot inte förväntade mig var hur polisen struntade i min anmälan. Två dagar efter att en polis fått min anmälan att handlägga lade polisen ned fallet, som svar på varför, sa hen ”Vi försökte nå honom på numret du gav men vi får inte tag på honom, vi känner att detta oavsett inte kommer leda någonstans så vi lägger ner detta.” Min förövare vet inte ens om att jag anmält honom.

Min förövare vet däremot vad han gjort, dagen efter händelsen sms: ade han mig. Han skrev ” vad gör du?” varpå jag svarade något i stil med att jag inte mådde bra och att jag inte ville ha något med honom att göra och att det som hänt dagen innan inte var okej. Han svarar då att han ber om ursäkt och önskar mig ett bra liv.

Jag inser nu i efterhand att det är han som lider, han är ett offer för sig själv, han behöver hjälp för att bli av med sina frustrationer och aggressioner. Jag är offret för hans handling men det är han som är offret för sig själv.