Martina

  • Martina

Det gjorde ont. Hur kunde det bli så här? Nyp mig i armen, väck mig ur den här jävla mardrömmen. Jag lever med samma minne som upprepas gång på gång inuti mitt huvud. Han står plötsligt framför mig. Han har smitit in i porten. Han slår mig. Igen och igen, nu faller jag ihop. Han släpar in mig i ett soprum vid trappuppgången. Han stänger dörren. Nu dör jag, han kommer slå ihjäl mig. Det här är så ovärdigt. Han fortsätter att slå mig och börjar slita av mig kläderna. Det är så förnedrande. Vi ska knulla, han är så kåt. Jag viskar tillbaka att det är okej. Jag tänkte att han blir lugnare om jag låtsas. Han kastar runt mig och knäna tar stryk mot stengolvet. Runt igen och nya slag. Nu skvätter något blött när han slår…

Ju fler gånger minnena kommer till mig, desto mer verkligt blir det. Det har alltså hänt, mig? Mitt liv var kvaddat. Det var helt plötsligt fyllt av rädsla och min bild av världen jag lever hade rubbats rejält. På bråkdelen av en sekund hade någon slagit undan benen för mig. Jag vågade inte längre lita på någon. Alla män blev ett hot och jag trodde att de ville mig illa. Jag trodde bokstavligt att de skulle börja skrika och slåss och göra mig illa. Jag ville inte leva längre, det var ju inte roligt. Jag vågade inte gå ut själv, jag kände mig iakttagen. Jag fick panikattacker i duschen och hade svårt att jobba. Tankarna lämnade mig sällan ifred och rädslan var stark. Skulle jag få tillbaka mitt liv? Skulle det någonsin kunna bli en vardag igen utan lidande?

Och vad skulle alla tro om jag berättar? De kommer tänka att det är mitt fel. Bäst att ingen får veta, det var nog ändå så. Jag gick där på gatan en lördagskväll. Jag hade på mig kjol och vinterkappa – kjol?! Det var mitt fel. Jag säger inget. Pratar inte med någon så lägger det sig.

Efter drygt två månader i en liten ångestbubbla, i flykt från verkligheten satte jag mig ner på golvet i min brors lägenhet som också var mitt tillfälliga boende. Jag hade nått en punkt där jag fått nog. Det fick räcka nu och det måste till en förändring för jag kan inte leva och må så här dåligt. Jag tog fram anteckningsblocket och började skriva. En kolumn för det som är negativt och en för det som är positivt. Starten var naturlig och jag började med det negativa. Efter en stunds tänkande kom jag på att den senaste tiden hade jag inte mäktat med att se min familj och mina vänner. Inte heller sett mina möjligheter eller framtiden. Kolumnen med det positiva i mitt liv fylldes på. Några månader senare började jag röra mig på egen hand igen. Jag fick ett nytt boende och skulle snart bo själv. Och på den vägen fortsatte det. Långsamt. Jag började bygga upp en tro på livet och jag accepterade situationen. Jag förstod också att det inte var mitt fel. Gärningsmannen var en idiot. För ett par sekunders “njutning” stal han delar av mig och mitt liv. Fast det är jag som måste ta mig tillbaka! Efter ett tag accepterade jag det.

Under min resa hade jag mycket hjälp och stöd av psykologer men kanske framförallt av polisen. De var många förhör men också många kloka råd, engagemang och hjärta. Jag har dom att tacka för så mycket. Efter knappt ett år blev den en utdragen rättegång och i mitt fall en positiv utgång. Han blev dömd och jag kan säga nu att det har haft stor betydelse för mitt tillfrisknande. Idag finns det mängder av glädje i mig. Jag gjorde en resa som jag från start trodde var omöjlig. Nu finns det frihet och en stark tro på framtiden.

Förståelsen från omvärlden har emellertid varit både bra och dålig. Det finns många som anser att det här är en händelse man ska släppa efter ett tag. Andra inte. Vissa kan släppa en sån här händelse. Andra inte.