Jenny

  • Jenny

Jag träffade honom hos min släkting. Jag var 17 år och han flera år äldre. Han var blond, väldigt attraktivt, kärleksfull och charmig. Jag föll direkt och vi blev tillsammans.

Jag bodde i en egen lägenhet och en dag kom han in till mig och frågade om han fick ha en väska under min säng. ”jag såklart” svarade jag utan att ens tänka. I väskan låg ett olagligt vapen fick jag senare veta.

En dag försvann han plötsligt och svarade inte ens i sin mobiltelefon. Efter en månad dök han plötsligt upp. Jag fick höra att han varit med en annan tjej, men han förnekade det. Jag var ledsen och han tröstade mig.

Några månader in i vårt förhållande fick jag veta att jag var gravid. Han ville att jag skulle behålla barnet och jag också. ”Ja, allt kommer bli bra”, tänkte jag. ”Han kommer sluta med droger och annat kriminellt och vi kommer bli en familj”. Han sa att han skulle göra det. Vilken lögn jag levde i. Jag minns en gång (tror att det var första gången) så drog han mig i håret över hela vardagsrumsgolvet hos min mamma och slängde upp mig på sängen. Jag kände ingen smärt, jag kände ingenting. Jag var likgiltig, i chock. Jag minns att jag tänkte efteråt att jag aldrig ska säga ”fel” saker till honom.

När jag var omkring 5 månader in i min graviditet flyttade vi till en annan stad. Han ville närmare sin pappa som han inte haft så bra kontakt med tidigare. Jag jobbade och han var hemma. Hans mål för dagen var att få tag i tabletter eller annat. En dag tryckte han upp mig mot väggen i köket i vår lägenhet. Jag hade svårt att andas. Det enda jag tänkte var ”mitt barn”! Han slog mig i magen, men ingenting hände med barnet som tur var. Jag var som tidigare: likgiltig och kall.

Efteråt hade vi sex. jag älskade ju honom och då har man sex, men samtidigt kände jag ingenting. Inga varma kärlekskänslor. Jag levde i någon slags bubbla av acceptans. En kall bubbla där jag kände daglig oro och rädsla. Rädsla för att inte veta hur jag ska bete mig för att han ska vara lugn. Jag gjorde det mesta han ville. Ingen i min familj visste någonting om vad som egentligen hände. Jag levde med min kille och arbetade i en annan stad, det var min familjs verklighet, men inte min.

Jag var ung, kär (trodde jag) och rädd för honom. Men det är ju så vi människor fungerar: vi vänjer oss med hur vi lever och det gjorde jag. Fast jag var själv ett barn, omyndig.

Det jag förstår idag, 12 år, senare är att jag blev utsatt för ofrivillig sex, misshandel och kränkningar. Det jag vet är att det var så otroligt fel, men då ville jag till varje pris ville hålla ihop ”oss” och jag levde efter tron: att vi skulle bli en familj med vårt barn. Det jag också vet idag är att jag är väldigt stark som lyckats bra fastän jag varit med om allt detta.

Jag har aldrig tidigare berättat till någon om det som hänt mig. Orsaken till det är för att han inte har haft kontakt med varken mig eller mitt barn genom åren. Drogerna tog hans liv för några år sedan.

Detta har satt stora spår i mitt liv. Jag har haft väldigt svårt att lita på män. Men jag har ett bra liv idag och vet att kärlek är att man vill varandra väl, att man är snäll, respekterar varandra och att man är kärleksfull. Kärlek är inte rädsla och våld.