Jennifer

  • Jennifer

Jag var 18 år gammal när jag träffade honom. Jag var en sportig, sprudlande glad och öppen tjej som älskade livet in i den minst detalj. När vi träffades blev jag så förälskad i hans guldbruna ögon, lockiga hår och brittisk dialekt. Han var något helt annat än vad jag var van vid – romantisk och spontan. Hans spontanitet fick mig att känna att inget var omöjligt, det fanns inga gränser det var bara att göra det man ville. Det var det som jag förälskade mig i. Jag kunde aldrig trott att min kärlek skulle bli min våldtäktsman.

Efter några månader tillsammans i en intensiv kärleksrelation började små saker hända. Det började med att han kunde bli svartsjuk. Under ett av mina besök pratade jag med en av hans vänner om konst. Han log, iakttog men var tyst. Efter middagen då vi var ensamma började han fråga mig om jag var attraherad av hans vän. Hans röst höjdes, han började skrika på mig och kalla mig för hora. Efteråt bad han om förlåtelse och sa att han inte visste varför han reagerat på det viset. Jag förlät honom då och gjorde det många gånger framöver.

Efter ett år hade jag gått ner 15 kilo och mina revben syntes tydligt i spegeln. Blåmärken prydde ofta min kropp. En konstant påminnelse av honom och vad som skulle hända om han inte fick sin vilja igenom. Jag kände inte igen mig själv, vem var jag? Jag undrade ofta om jag inbillade mig allt, kanske jag bara överreagerade och att situationen inte var så farlig brukade jag intala mig. Är jag verkligen den tjejen – hon som blir utsatt för våld i ett förhållande, hon som jag alltid sagt att jag aldrig skulle bli? Hon jag föraktade? Tillslut kände jag att jag inte hade någon kontroll över mitt eget liv. Min livslust hade försvunnit, jag hade blivit mycket reserverad mot andra och tystlåten.

Han kunde ringa runt femtio gånger per dag om jag inte svarade i telefon och han förföljde mig konstant. Han stod nationer där jag var och väntade på mig, stod utanför klassrum och skulle ”följa med mig hem”. Jag hade inget liv och kände mig som en fånge i min egen kropp. Människor på gator såg hans utbrott men aldrig kom någon fram och hjälpte mig. Hans svartsjuka och kontrollbehov ledde till att jag isolerade mig själv från alla mina vänner och familj. Att gå ut på nationer och vara en ung tjej gick inte. Han kunde stå utanför nationerna om han visste vart jag var och ringde tills jag kom ut. Svarade jag inte i telefonen började han ringa mina vänner om och om igen, tills jag tillslut gick därifrån. Han vann. Jag skulle bara vara med honom, jag var hans…

En kväll sa jag att jag ville göra slut. Han reagerade, men inte som jag hade förväntat mig. Plötsligt stod jag där upptryckt mot väggen, huvudet som dunkade efter den hårda smällen in i väggen och jag kände hans två händer runt min hals. Jag kunde inte andas. Med all min kraft försökte jag få bort honom, men han var för stark. Jag kommer att dö nu, tänkte jag. Precis när jag började känna mig svag släppte han greppet runt min hals och istället fick jag hans knytnäve i magen. Snabbt sjönk jag ned på golvet. En ny spark i magen denna gång av hans fot. Jag kunde inte andas, hela kroppen gjorde ont. Och då började det igen… Han släpade mig till sängen som så många gånger förr. Jag visste vad som skulle hända nu. Jag ville inte men nej var inte ett nej för honom och jag var för rädd för att göra motstånd. Tänk om han dödar mig? Jag blundar och känner hur mina kläder åker av utan att jag gör något själv. Jag fryser till, hela kroppen blir stel och jag spelar död. Jag känner hans kropp mot min. Hans händer tar tag i min hals och jag får svårt att andas. ”Skriker du eller gör motstånd dödar jag dig” viskar han i mitt öra. Obehaget fyller min kropp. Jag vill spy, jag är äcklad av honom och vill inte vara här. Jag gråter tyst och börja tänka på annat, tvingar mig bort från våldtäkten.

Jag blev både sexuellt, fysiskt och psykiskt misshandlat i det förhållandet. En våldtäktsman kan vara vem som helst – mannen i skogen en lördag natt, en bekant, en vän eller din pojkvän. Säger man nej så är det ett nej inte ett ja. En våldtäkt är aldrig rättfärdigad oavsett omständigheterna. Länge efter det att jag hade fått hjälp med att få bort honom ur mitt liv så var jag rädd. Rädd att prata med män, rädd att gå själv hem när det var mörkt, rädd för främmande människor, rädd att min dörr kanske stod olåst och rädd att gå upp för en trappuppgång även om det fanns en portkod till huset… Jag levde ett liv fylld med rädsla, oro och fruktan för vad som skulle kunna hända. Jag såg faror överallt och allt blev ett hinder.

Att bli våldtagen är så mycket mer än själva handlingen. Det är inte enbart något fysiskt som händer utan också psykiskt. Du blir bortagen rätten till din kropp, din vilja blir nekad och dina känslor kränkta. Obehaget, sorgen och även hatet att det har hänt växer inuti dig och gro. Du börjar hata dig själv och känna dig smutsig. Så kände jag mig länge efter att det hänt… Tillslut orkade jag inte hata mig själv mer och började bearbeta det som hänt på mitt sätt. Jag kommer aldrig kunna bli den jag var men, idag är jag mycket starkare än jag någonsin varit och genom denna process har jag lärt mig mycket om mig själv och vad jag idag står för.