Ida

  • Ida

Det är kvällen den 1a september 2014, min mammas födelsedag. Det är kvällen före dagen. Det är också ett år efter 1a september 2013. Årsdagen. I ett år har jag sakta vandrat mot kanten, som en lång väg mot stupet. I morgon blir jag knuffad över. Vad kommer hända när jag faller över kanten? Vart landar jag? Kommer jag att falla fritt och hamna i det svarta hålet som jag besökt så många gånger tidigare detta år? Eller kommer jag att landa på fötterna trotts allt? Går det ens att landa på fötterna? Kanske med ett gäng brutna ben…

Men varför utsätter jag mig för fallet? Det måste väl gå att vända?! Jag vill inte längre. Jag är ju höjdrädd!

2a september 2014. Dagen D. Eller D… Dagen rättegång. Dagen då jag ska stå till svars för vad jag har blivit utsatt för. För det är väl så det går till? Det har jag läst i tidningen och sett på film.

Jag svettas. Jag vill kräkas. Andas bara Ida. Försök lyssna på samtalen. Försök lyssna på frågan.

Men varför gör jag det här? Varför har jag gått med på, eller närmare bestämt satt mig i denna situation?

Jag säger högt ”Jag sitter inte här för att jag tycker det är kul. Jag går inte igenom den här dagen och rädslan för nöjes skull. Jag gör det här för den Ida som låg i det svarta hålet och ändå lovade mig själv att ta tillbaka rätten om min egen kropp och rätten att välja vem jag har sex med”

För den rätten togs ifrån mig 1a september 2013.

Natten jag inte minns men aldrig glömmer har jag kallat den ibland. För det är sant båda två. ”Särskilt utsatt situation” heter det när en person är väldigt berusad och/eller sovande. Jag var både och. Som det kan bli när man tittat lite för djupt i glasen en kväll på stan.

Jag blev inte överfallen i en park, slagen blodig av en maskerad främmande man. Jag blev utnyttjad av en bekant i mitt eget hem, i min egen säng, i en särskilt utsatt situation.

Mildare grad av våldtäkt menar vissa. Och det har jag också gjort. Tills jag satte mig öga mot öga med mannen i kostym som förstört mitt liv, framför sex stycken främmande människor tillsammans med en åklagare och mitt målsägandebiträde. Framför alla dessa är jag tvungen att berätta om hur han i mitt sovande och berusade tillstånd väljer att ta ifrån mig rätten om min egen kropp. Hur han fått mig kränkt, äcklad och förödmjukad. Det finns ingen mild grad av våldtäkt i mina ögon.

Jag kan inte sluta stirra på honom när vi slår oss ner i rättssalen. Jag letar febrilt efter en reaktion. Själv mår jag illa, vill skrika och gå ut. Hur känner han? Jag kan fortfarande inte sluta stirra på honom under förhöret. Ge mig en reaktion! Från början är jag rädd, vill kräkas och svamlar osammanhängande tycker jag. Men allteftersom tiden går och den reaktion jag söker aldrig dyker upp ökar mitt självförtroende, jag blir mer säker på rösten, vågar prata så man hör och till och med sträcka på mig.

I ett år har jag varit deprimerad, kontinuerligt besökt terapeuter, genomgått kognitiv beteendeterapi , blivit diagnosticerad med PTSD (post traumatiskt stressyndrom), inte kunnat sova om natten, genomlidit min vardag med skam, äckel och ångest. Haft svårt att finna glädje i vardagen, svårt att koncentrera mig och många gånger svårt att röra mig där det kan vara mycket folk så som i stan eller nattlivet. Och han har aldrig vetat detta. Jag måste låta honom höra att det han gjorde, den korta stunds njutning för honom, har ändrat hela mig som människa för resten av mitt liv.

Jag tog mig igenom alla 6 timmar i rätten. Men utanför bröt jag ihop så många gånger, jag fick ingen luft och mina ben ville inte bära. ”Snart är det över Ida” viskades i mitt öra. ”Bara några timmar kvar”

Det är, by far, den värsta dagen i mitt liv. Jag ska inte ljuga. Men jag landade! Visserligen med ett gäng brutna ben kanske, men jag landade. Jag trodde aldrig det var möjligt! Jag väntade mig det stora svarta hålet, men när jag kom hem kunde jag för första gången på ett år andas lite lättare. Den tomhet jag kände i bröstet var inte längre en sorg, det var en stor bit av stenen som lossnade och lämnade rum för lättnad och andning. På kvällen grät jag igen, men det var tårar av lättnad och någon slags lycka. Det är över. Jag har gjort vad jag kan och jag behöver inte göra om det. Jag har förlorat så mycket på vägen men nu kan jag börja kampen om att ta tillbaka mitt liv, hitta tillbaka till mig själv och framför allt lära mig att tycka om mig själv igen. Det är ett långt heltidsjobb, jag vet, men jag ser fram emot den resan. Nu ligger fokus bara på mig och min egen hälsa.

Jag kämpade mig igenom den värsta dagen i mitt liv för jag var skyldig mig själv det. Jag stod upp för alla kvinnor och män som inte vågat.

3e september 2014. I natt sov jag som ett barn. Utan sömntabletter. Jag minns inte ens vad jag har drömt, så det kan inte ha vart mardrömmar. Lättnaden ligger kvar i bröstet och sprider sig till ett leende på mina läppar. Jag ser en anledning att gå upp ur sängen. Nu börjar livet igen!

Till dig som är rädd; Det blir bättre. Jag lovar! Att få stänga den dörren är det bästa som kunde hända mig.

Kärlek <3