Ebba

  • Ebba

Jag var tretton år när jag blev utsatt för mitt första sexuella övergrepp. Det kom att bli av min egen pappa. Men det var inte förrän fem år senare jag förstod vad det var som faktiskt hade hänt, inte förrän på jullovet i tvåan på gymnasiet, när jag satt på en BUP-mottagning på Kungsholmen som jag förstod att det som hänt var ett sexuellt övergrepp.

Det var första gången som jag berättade för någon. Det råkade bli för två medelålders, gråblonda kvinnor. En skrev, den andra sa ”man måste ju ha ganska mycket problem för att få komma hit, eftersom det är subventionerat av staten, så det är lite ’alla korten på bordet’ som gäller nu.” Jag gjorde som jag sa, och berättade allt. Om hur jag alltid varit rädd för vuxna män i allmänhet, och då min pappa i synnerhet, redan sedan dagis. Jag berättade om hur jag inte vågade prata med mina kompisars pappor, hur jag enbart hade tjejkompisar och fick en panikattack när den enda manliga förskolepedagogen en gång skulle ta tempen på mig. Och jag berättar om den gång jag fick min egen pappas hand mellan mina egna ben. De förklarar för mig, att detta är ett sexuellt övergrepp.

”Jaha, får man inte göra så? Akta dig så jag inte kommer med snoppen.”

Jag grät mig till sömns den natten. ”Inte min pappa. Pappa avskyr snuskgubbar.” Det förändrade min världsbild att förstå att han var en själv.

Det tog några besök hos BUP innan min familj fick veta. Jag hade tillslut berättat för alla, det var bara kvar att konfrontera virriga pappa. En vecka senare fick han sin Alzheimerdiagnos och allt var som bortblåst.

Jag jobbade mycket med min sexualitet sen. Jag intalade mig att jag bara skulle fortsätta utmana mig själv, så skulle allt lösa sig och ångesten försvinna. Något som, ett tag senare, blev verklighet. Jag hade kontrollen och min var makten – jag ägde min sexualitet.

Men så en majnatt hände det. En man jag hade träffat två gånger tidigare genomför ett samlag med mig och det väcker mig. En tror inte sådant händer på riktigt. Oavsett hur verkligt och viktigt ämnet varit för en innan så kändes det så orimligt avlägset när det väl hände. Ändå låg jag där. När jag vaknar får jag en puss på munnen och hör orden ”förlåt för att jag väckte dig”.

En vecka senare förstår jag vad som hänt. Jag säger till en vän att jag tror en kille låg med mig medan jag sov. Jag minns hur jag skäms när vi konstaterar att jag blivit våldtagen. Inte för att jag skäms över att det hände, utan för att det inte kändes verkligt. Det kändes som jag kränkte alla andra som någonsin blivit våldtagna.

Jag minns den morgonen, morgonen efter min våldtäkt. Jag minns hur jag ser denna människa klä på sig framför min spegel. Han ser liten ut och jag undrar vart han fick modet ifrån. Jag vet att han vet. Därför skriver jag till honom ett halvår senare och frågar om den där natten i maj. Han erkänner, är så ledsen, ber om ursäkt och undrar vad som händer nu. Jag berättar att jag precis polisanmält honom. Han säger att det var bra, var rätt. Därefter är han tyst, och sedan slår hans panik in.

Därefter väntade några månader med polisförhör. Jag visar hans skriftliga erkännande och han förhörs två gånger. På ett sätt tyckte jag förundersökningen var så mycket jobbigare än själva övergreppen i sig. Att gång på gång tvingas återuppleva mitt livs svagaste ögonblick och återge det in i minsta irrelevanta detalj.

En tisdagseftermiddag får jag ett samtal från polisen. Min handläggare ringer och meddelar att åklagaren lagt ner förundersökningen på grund av ”bristande bevis”.

Jag har blivit utsatt för sexuellt övergrepp av min egen pappa och våldtagen i min egen säng. Det är konstigt att vara ”offer”. Och som våldtäktsoffer är du offer för så mycket mer än bara en våldtäkt. Jag vill vara den som bestämmer över mitt liv – mitt känsloliv, mitt sexliv, min framtid. Men en kan inte rå över sina erfarenheter, bara hur en hanterar dem. Vi kan inte bli skuldbelagda för något som ligger bortom vår kontroll.

Jag väljer att dela med mig och göra det bästa av mina erfarenheter. Inte alls för att en måste, för att en ska behöva orka eller för att det ska vara just vi som driver kampen mot sexualbrott. Jag bara vägrar se på när samhället genom aktivitet och passivitet fortsätter upprätthålla dessa strukturer som skapar våldtäktsmän och våldtäktsoffer. Jag vägrar acceptera att detta som i så stor utsträckning finns i vår historia, likväl som vår samtid, ska finnas i vår framtid.