Evelina

  • Evelina

Jag, Evelina, idag 31 år och några månader, mamma till en fantastiskt tuff tjej på 4,5 år, bonusmamma till två grabbar och förlovad med min fina blivande man. Ja, i Maj gifter vi oss faktiskt.

Stark mamma, ja, vissa säger att jag är det. Mest för att jag tränar väldigt mycket, för att jag tycker om det. För att jag mår bra av det. Sen var det nog för att jag var ensamstående med min lilla tjej hennes första år och då bygger man väl också upp nån form av styrka.
När jag ser mig själv i spegeln ser jag dock bara mig, Evelina. En helt vanlig mamma.

Och så var det den där dagen, eller kvällen snarare. Den i februari 2016, två dagar före alla hjärtans dag.
Jag och sambon var barnlediga och tänkte ha en trevlig kväll. För det FÅR man ha. Man FÅR bli lite glad, lite ”rund om fötterna”, gå på krogen. Vi skulle ha roligt.
Så, vi gick till den enda krogen som finns här där vi bor.
Där drack vi öl, hade skoj, skrattade.

En man dök upp, han påstod sig vara krogägarens bror (vilket vi fick bekräftat av personal på plats att så var fallet). Han började taffsa på mig, mitt framför min sambo och vår vän. Min sambo blev upprörd och vi försökte dra oss undan. Mannen kom efter och när min sambo försvann på toaletten ville mannen att jag skulle följa med honom (om det var ”backstage” eller på toan..det minns jag inte riktigt). Han lyckades inte.
En stund senare försvann mannen och vår oerhört roliga kväll fortsatte.
Klockan slog midnatt och det blev alltså den 13 februari. Det där förbannade datumet som föralltid, brutalt, etsat sig fast.
Jag undrar om man får svära när man skriver såhär öppet? Det känns som om jag skulle vilja det, så förlåt i förväg.

Jag började känna mig lite väl ”glad i hatten”, så jag bestämde mig för att gå hem, själv. Jag menar, det var 300 meter hem och vi var mitt i centrum, där vi också bor.
Nästa sak jag minns är att jag springer, skrikandes i panik, tillbaka till krogen, där min sambo befinner sig. Jag minns gatulamporna, jag minns att det stod folk utanför krogen och rökte. Jag kastar mig i famnen på min sambo, jag skriker och gråter. Jag har sån enorm panik.
Jag skriker något om att ”de försökte våldta mig”, och jag hade ont. Så ont. Min jacka var söndersliten, jag hade sår på halsen, strumpbyxorna var trasiga.
Jag bara skrek och skrek. ”Vad fan har det gjort med mig?!”
Polisen kom i en kravallbuss, min sambo var förbannad och upprörd. Vem skulle inte vara det i den situationen liksom?
Jag sattes i polisbilen och min sambo hölls utanför. Polisen ställde frågor, väldigt hård ton, men jag tror bara att de försökte få ur chocken litegrann.
Det kändes ändå tryggt att sitta där. De såg på mina trasiga kläder, ville ha beskrivningar på gärningsmännen. Men jag mindes inget just då.

Sen vill de skjutsa hem mig. Ja, hem. Min sambo stod på sig och ville att de skulle köra mig till sjukhuset, jag var ju skadad.
Så, tillslut gick polisen med på det.
Dock hamnade jag inte på någon vanlig akutmottagning, utan på psykakuten. Polisen lämnade mig där, de tog inte hand om mina trasiga kläder, vilket i efterhand verkar konstigt, eftersom det är bevismaterial. De fotade dock mina synliga skador.

Sen fick jag sitta där, i väntrummet. Trasig. Så jävla trasig.
Efter en timme kom en läkare, vi gick in på ett rum. Det enda han ville försäkra sig om var att jag inte tänkte ta mitt liv.
Och det tänkte jag ju då inte.
Så jag skickades hem igen, i en taxi. Med mina sönderslitna kläder.

Dagen efter så klev jag in i badrummet. Ville ta en dusch. Såg mig i spegeln och det var fruktansvärt. Jag hade blåmärken i pannan, på brösten, på benen, låren framförallt. Jag hade fruktansvärt ont i ryggen, på vänster sida, där jag förmodligen blivit sparkad.
Polisen ringer, försöker återigen få fram beskrivning på gärningsmännen. Men allt är bara svart. Mobila teamet från psyk ringer, frågar hur jag mår.
”Hur ska man må efter något sånt här? Jag fattar ju inte ens vad som hänt, jag har ju bara förbannat ont”
Tre intensiva dagar med samtal från polis och psyk.
Psyk säger att de skickar mitt ärende till vår vårdcentral där de ska ge mig fortsatt hjälp då risken för Posttraumatisk Stress är stor. Samt att de är rädda hur jag ska reagera när minnet väl kommer tillbaka.

Jag hörde inget mer från vården efter det.
Satt i förhör hos polisen och fick ett jättetrevligt målsägandebiträde. Henne gillade jag, hon såg på mig, hela mig och lyssnade verkligen.

Ett tag efteråt går jag till vårdcentralen på en drop-in tid, då jag slutat sova och fått extrem ångest på dagarna(och även nätterna såklart).
Läkaren jag träffade tappade hakan när jag berättade varför. För de hade inte alls fått nån info från psyk att jag skulle få fortsatt hjälp därifrån.
Jag fick en remiss skickad till en psykiatrimottagning, men de svarade, till min läkare, då. att eftersom det gått så kort tid efter ”överfallet”(det här var i April, drygt 2 månader efteråt) så kunde symptomen ”gå över av sig självt”, så någon psykiatrisk kontakt fick jag inte.
Men PTSD-symptomen var så tydliga.

Polisen ringer min sambo, som får vittna. 20 minuter efter det förhöret, vi är fortfarande inne i April månad, så ringer de mig och berättar att mitt ärende läggs ner.
Jag överfölls mitt på ett litet torg, där massor av människor bor och rör sig. Polisen letade inga vittnen i området. De gjorde egentligen ingenting.

Jo, dagen efter överfallet så stod det en notis i lokaltidningen om att ”en väldigt berusad kvinna påstår att hon blivit utsatt för våldtäktsförsök, men allt är väldigt oklart”.
En polis, säger alltså så, till en tidning. Varför var det så viktigt att nämna att jag var ”väldigt berusad”? Hela artikeln var ett ”hon får skylla sig själv”.
Och jag skämdes. Något oerhört.
Det var nog redan då som skammen började växa.

Eftersom jag inte fick någon hjälp hos vården, så kontaktade jag mitt försäkringsbolag. De sa att de skulle hjälpa mig, med ersättning och psykolog.
Några veckor kom smällen, det enormt superhårda smällen.
Får ett brev hem från försäkringsbolaget, där de skriver att de inte kommer hjälpa mig med ersättning, då polisen i sin rapport skrivit att de misstänker att det inte ens skett något överfall.
Detta trots undersökning av rättsläkare, där det konstaterades ömhet i käken och ryggen. Ett antal blåmärken på lår, vader, panna osv.
Skadorna som antecknas beskrivs: ”kan lika gärna ha uppkommit vid annat tillfälle”.

Alltså, försäkringsbolaget tror mig inte och det gör inte polisen heller.
Där sitter jag, hemma i köket, alldeles tom.
”De tror mig inte”

Efter det började mardrömmarna, om att jag blir våldtagen, att våldsmännen lyckas och jag springer till polisen som inte tror på mig.
Mer mardrömmar. jag skriker rakt ut i panik i sömen allt oftare. Jag gråter mer. Har svårt att vara glad hemma. Jag tappar liksom livet, på något sätt.
”Mamma, varför gråter du?” frågar min dotter.
Vad ska jag säga?

Nästa ”överraskning” kom i slutet av Juli. Ett brev från mitt målsägandebiträde. Hon ber om ursäkt över att hon dröjt med kontakt. Men hon hade undrat varför polisen inte hört av sig till henne om utredningen, så hon ringde upp de. Då fick hon förklarat att ”ärendet lades ned för 3 månader sedan, vi har glömt kontakta dig”.
Det OCKSÅ?!
Hur vansinnigt är inte detta???

Nu under hösten kom mitt minne tillbaka från överfallet. Jag blev mest tom. Igen.
Men nu mindes jag, och såren revs upp.
Två män hoppar på mig bakfrån, jag har luva på mig, så jag hörde inte att de kom. De kastar ner mig i marken, sparkar mig i ryggen och magen, slår på mig. Men jag skriker, och sparkar. Slåss, för mitt liv. Rätt vad det är skriker han ”Aj fan, släpp henne, spring!” Och de sprang därifrån. .

Min ångest ligger kvar, djupt rotad, numera. Jag har perioder där jag är helt förstörd. Och andra perioder mår jag ändå rätt bra.
Det som är tufft med livet är att jag ofta får panikattacker i sömnen. Där jag skriker rakt ut.
Nej, jag mår inte bra. Inte alls.
Men, vad ska jag göra? När ingen tror mig.

Förstå den lättnaden jag kände när jag av en ren slump såg Svenska Hjältargalan och Föreningen Tillsammans vann pris. Helt plötsligt väcktes ett hopp inom mig.

Jag vill inte känna mig ensam mer.
Och, inte något illa mot min familj eller omgivning, men det skulle kännas skönt om man vågade fråga mig hur jag mår ibland.
Strax efter överfallet kände jag mig alltid som elefanten i rummet. Och istället för att fråga, så var det ingen som pratade med mig alls.
Vilket faktiskt inte kändes så bra.
Vilket gjorde att jag kände mig mer ensam.

Jag är ju instängd i min kropp, med de här minnena, ensam.

Det jag dock hoppas med min berättelse är att jag får ett slags avslut och en början på att ta tillbaka livet. Bli den där pigga, glada, humoristiska Evelina och den där hurtiga, busiga mamman, som jag en gång var.

Jag vägrar vara tyst.
Det här är min historia.