Emma

  • Emma

Senast jag skrev ned min berättelse var bara någon månad efter det som hände, och då skrev jag anonymt och texten publicerades i Aftonbladet. Nu har det gått snart ett år och idag signerar jag berättelsen med mitt namn. Det som de båda dock har gemensamt är att jag fortfarande inte kan förstå, förstå att det som hände faktiskt hände mig. För jag är ju inte sån, jag blir inte våldtagen. Den meningen har jag tänkt tusentals gånger det senaste året. Det faktum att jag tänkt den tanken är för mig ett tecken på att mitt och Julias projekt behövs. För de förutfattade meningarna om att en våldtäkt ska vara på ett visst sätt har för mig flera gånger skapat sådan ångest. Jag slogs inte blodig, han som våldtog mig var snygg, kan det då vara en våldtäkt? Idag vet jag att svaret är ja, tidigare visste jag inte.

Det var i början av sommaren. Jag hade precis fyllt 23 år och hade en riktigt bra födelsedagsfest hemma tillsammans med mina tjejkompisar. Festen fortsatte vidare till en av Stockholms nattklubbar. Idag önskar jag att festen skulle tagit slut hemma, att jag inte skulle åkt dit. För det var där som förhoppningarna om en underbar sommar krossades till småsmulor, och istället blev det en början på det som kom att bli den kanske värsta perioden i mitt liv.

Jag tänker inte ljuga – jag var full den där kvällen, men det ska inte spela någon roll, egentligen. Väl i baren råkade jag av misstag tappa ut min nya öl, precis i den sekunden stod han där, log och sa hej. Nu i efterhand förstår jag att han nog valde mig då jag på grund av att jag såg berusad ut, nog också såg lätt ut, ett lätt offer. Vi pratade om det där vanliga som man pratar om när man möter någon på krogen. Han frågade efter mitt nummer och jag sa först nej, men då han inte gav sig sa jag ja, han var ju ändå söt. Han ville ut och röka och frågade om jag inte kunde följa med ut bara en kort stund.

Han var snygg, vi flirtade och det blev sedan en kyss, men det var allt jag ville. Han började föra sina händer över min kropp, det kändes inte bekvämt och var inget jag ville. Jag gjorde det tydligt genom att ta bort hans hand och säga att detta är inget jag vill, det är ingen bra idé. Men han var återigen där, den här gången innanför klänningen, jag gjorde samma sak igen, men förgäves. Han var där igen och jag fick igen ta bort hans händer, den här gången hade de till och med hamnat innanför mina trosor. Svaret från honom blev då ”jag vet att du vill, det känner jag”. Det han kände var blod, för ja, jag hade mens. Hur många vill ha sex när man har mens? Hur många vill ha sex med en främling upptryckt mot ett stängsel? Inte jag. Jag ville inte. I den sekunden efter flertalet försök att få honom att sluta så insåg jag att det inte var någon idé, han hade bestämt sig. Jag blev rädd, och det var som om hela världen stod stilla. Han vände mig om, puttade mig framåt och drog ned mina trosor. Sen minns jag inte så mycket mer, inte mer än att allt jag kunde tänka var ”Gode gud låt detta ta slut”. Det var som om jag lämnade min kropp, som om jag svävade ovanför, jag var inte närvarande, och det var inte bara alkoholen som gjorde att jag för ett tag försvann. Jag kände ingenting förens då han var klar och började gå, då kände jag att det gjorde ont.

Jag gick sakta in och mötte upp mina kompisar. Jag var så förvirrad och chockad, jag kunde inte förstå vad som hänt. Mina kompisar såg att något var fel och frågade vad som hänt ”jag tror att jag haft sex, fastän att jag inte ville, och nu vill jag bara hem” var mitt svar. Vi gick därifrån och precis utanför ser vi en polis. Min kompis vänder sig om och frågar om vi inte ska berätta för polisen vad som hänt. Jag minns att jag tänkte länge på vad jag skulle göra, men kände ändå att det var ju faktiskt fel det han hade gjort, jag ville ju inte. Jag kunde nog inte riktigt själv säga det, men jag visste det ändå någonstans, jag hade blivit våldtagen.

Polisen körde mig till AVK där fick jag lämna prover, lämna mina underkläder för tekniskundersökning och sitta och i detalj tvingas berätta det jag kom ihåg. Det var det mest förnedrande jag upplevt, att lämna sina underkläder fulla av blod till en främmande människa och tvingas ta på sig ett par i plast. Det var fruktansvärt. Jag kan fortfarande må illa när jag tänker på det. På AVK fick jag även blåsa för att de skulle notera min promille, men varför kollade ingen hans promille? Är det inte viktigt att också veta hur full han var? Efter flera timmar var vi äntligen klara. Sedan släppte polisen av oss vid en tunnelbana och vi åkte hem och åt frukost, och jag låtsades i flera veckor som om inget hade hänt.

Jag hade alltid trott att polisen skulle vara effektiva, jag menar de visste vem han var, men på grund av sommarens semestrar tog det två månader innan han var inne på förhör. Det gör mig så arg att de inte tog in honom snabbare, men jag undrar även över rättssäkerheten. Ju längre det går desto mindre kommer man ju ihåg. Det är ju inte ens säkert han kommer ihåg mig två månader senare…

Under de två månaderna hade jag redan hunnit sitta i två förhör och grundligt behövt beskriva vilka fingrar han stoppade upp i mitt underliv och hur många gånger han ”juckade” innan han var klar. Jag hade redan hunnit oroa mig över om han gett mig någon könssjukdom och flertalet gånger funderat på om det inte vore lättare att bara försvinna från jordens yta och ta slut på all smärta. Jag kände mig konstant som en börda för polisen och jag fick till och med höra ”ditt fall är just nu inte prioriterat”. Där sitter man, ensam och förvirrad och det man får veta är att man inte är prioriterad.

Sedan får jag det där brevet, brevet där det står att förundersökningen läggs ned i brist på tekniska bevis. Han hade sagt att jag ville, det räckte. Min berättelse spelade ingen roll. Hade det inte varit för min fantastiska terapigrupp på AVK så hade jag låtit det brevet förstöra mig, men tack vare dem så förstår jag att det var en våldtäkt oavsett vad brevet säger, för jag VILLE INTE och jag visade det. Att det inte räcker för att leva upp till något fjantigt lagkrav är egentligen struntsamma, för det var ändå än våldtäkt. Men när brevet kom kände jag mig så sviken, sviken av det samhälle som jag alltid trott skulle stå upp för de svaga och kämpa för rättvisa.

Jag grät inte på 6 månader. Jag kände i princip ingenting, och gjorde det ont så dövades det av de anti-depressiva medicinerna jag var tvungen att ta. Idag kan jag gråta, idag vågar jag känna, även om jag fortfarande ofta inte alltid vågar släppa fram känslorna helt för det är obehagligt. Är det en känsla jag känner så är det dock ilska. Jag är fortfarande otroligt arg, men jag använder ilskan och låter den bli mitt bränsle. Bränslet till det här projektet.

 

Det som hände har påverkat mig på sätt som jag inte riktigt kunnat förstå. Jag har nu otroligt svårt att lita på människor, speciellt män. Jag vågar inte längre bli full, och om någon tittar på mig på ett visst sätt och verkar vara intresserad så kan jag känna ett extremt obehag. Detta har ställt till hinder bland annat i början när jag började träffa min nuvarande pojkvän. Jag har nog aldrig varit så skeptisk och bitter som jag var emot honom, men han hade tålamod, något jag är så glad för. Han har fått mig att våga börja tro på människor igen. Det som hände har även påverkat min syn på sex. Sex blev efter allt något jobbigt och äckligt. Sex var inget som var fint. Genom terapi, stöd och massa kärlek har jag lyckats förändra det, men vissa saker finns fortfarande kvar. Det kommer nog aldrig kunna bli helt som förut.

Efter allt som hände är jag inte bara arg på honom, jag är även arg på systemet. Det system som fick mig att känna mig som en siffra och som behandlade mig som om jag var den skyldiga. Det finns inget annat brott där man som offer tvingas bevisa att ett brott har skett, i alla andra fall är det gärningsmannen som ska bevisa sin oskuld, men inte här. Det är fel och så orättvist, men jag tror att vi tillsammans kan förändra det och det är tron på detta som ger mig kraft att sätta på mig skorna och gå ut och ta kampen varje dag.