Elin

  • Elin

När jag började på högstadiet var jag oförberedd. Jag var oförberedd på att man borde ha smink, på vad som var mode och att det ansågs dåligt att vara den som fick alla rätt. Jag kom från en annan värld där jag hade fått lov att vara barn länge och där mina kunskaper värdesattes och inte klankades ner på. Efter några månader vågade jag inte längre räcka upp handen. Efter ett halvår sa jag till mina föräldrar att jag hatade dem för att de hade skaffat mig, de borde ha insett hur ful jag skulle bli, det var ju deras ansvar att jag både var ful och att de inte hade råd med märkeskläderna som jag behövde. Dag ut och dag in fick jag se folk flytta på sig när jag kom nära, höra att jag borde ta livet av mig så att mina klasskamrater skulle slippa se mitt äckliga utseende. I åttan försökte jag anpassa mig, jag sa upp kontakten med den enda snälla vännen som fanns i klassen och gjorde allt jag kunde för att passa in, för att bli accepterad. Små, små steg kom jag närmre. Men var gång påminde kamraterna mig om att jag inte var en av dem. Hånade mig, gång på gång. En av de populära killarna flörtade med mig på en chat, men på dagarna puttade han in mig i skåpen och sa att jag ljög. I slutet av nian var mina handleder fulla med gamla ärr och med nya sår, alla som jag dolde väl. Trots allt var fortfarande det enda jag ville ha, det som jag så desperat var inriktad på, deras bekräftelse.

Avslutningsdagen hade kommit och jag kände mig väldigt stressad och förvirrad, det enda jag kände till kretsade kring att få deras acceptans och möjligheten var på väg att springa ifrån mig. Jag var oförsiktig den morgonen på grund av all stress vilket resulterade i att mamma såg mina sår på handlederna. Hon blev galen. Men jag gick på avslutningen, och jag fick konstigt nog fortfarande lov att gå på den där avslutningsfesten. Jag gjorde mig i ordning i timmar, tog de där tighta alldeles för dyra jeansen och det där lilla svarta linnet. Tänkte att nu måste de se mig för den jag är och inte för den där äckliga personen de kallar mig. Nu eller aldrig. Sista chansen. När jag öppnade dörren blev det tyst, förvånande och uppskattande blickar mötte mig. Jag kände att jag äntligen kunde andas och förväntningarna för kvällen kändes inte omöjliga.

Självklart hade jag ljugit och sagt att den där hockeykillens mamma skulle vara hemma i huset där festen skulle hållas. Självklart var festen dock ett föräldrafritt fylleslag utan dess like. Jag försökte visa hur mycket jag kunde dricka, ville imponera, göra det där sista intrycket så att de äntligen skulle se mig som något annat än den där tjejen som är så vidrig att man dör om man rör henne. Jag var så full. Och jag bjöd in honom. Jag frågade en av hockeykillarna om han ville följa med upp. Han kom. Vi kysstes på sängen och jag trodde att jag levde i en dröm, tänkte att nu har jag äntligen lyckats. Helt plötsligt är en till av dem inne i rummet. Han tittar bara på. Jag slutar medan den första killen drar av mig linnet, jag skrattar ett nervöst skratt. Jag vill inte mer. Vet dock inte hur man säger nej till någon i min klass, speciellt inte två av de tre mest populära killarna som får göra och säga vad de vill med vem de vill. Om jag protesterar nu så kommer de att håna mig för all framtid. De drar ner mina byxor och jag fryser till, inget mer leende hos mig. Mina underkläder åker av och hela jag är stel som en pinne. Jag ser honom ställa sig på knä nedanför mig i sängen och se hur fruktansvärt stor han är, jag hinner tänka att jag kommer gå sönder innan han börjar trycka sig in i mig. Jag måste ta mig härifrån. Hittar inget sätt att ta mig ur situationen utan att jag kommer få ett helvete efteråt. Stressat försöker jag hitta en utväg, en utväg som inte finns. Tänker att jag måste resa mig upp. Jag kan inte, är både för full och därför alldeles för tung i kroppen och jag kan ej heller sätta mig upp mot dessa personer. Jag blundar. Tittar upp när jag förstår att hockeykille nummer två ska trycka sig in i min mun. Jag får kvällningar. Han fortsätter. Jag försöker lyfta armen och sätta underarmen mot honom, säger nej och försöker hitta kraft att trycka ifrån, han tar bort armen. Han forstätter. De turas om. Jag blundar. Däckar. Åker ner i golvet, blir uppdragen, får en örfil, mer övergrepp, ner i golvet igen, slår i huvudet, dras upp igen.

Helt plötsligt sparkas dörren upp, jag förstår då att den har varit låst. Det är den sista av de populära killarna, men han är förbannad. Hela klassen står utanför, de har tydligen turats om med att titta in i nyckelhålet. Han sliter bort killarna och skriker på dem: Vad fan håller ni på med? Hon är ju medvetslös! Hon vet inte vad ni gör! Sluta!

Jag skäms, skäms inför klassen som nu ser mig som ännu äckligare än innan. Drar täcket över mig och tänker att det i alla fall är slut nu. Trycker mig intill väggen och tänker att nu måste jag få lov att gå. Han puttas ut. De låser dörren på nytt. Jag tänker att de inte kan vilja fortsätta efter det här. Jag tänkte fel. De drar fram mig och fortsätter. Gnabbar om vems tur det är. Efteråt går de ut, lämnar mig under täcket som jag har dragit över mig igen.

Jag åker hem, tar en flera timmar lång dusch. Sedan börjar helvetet. Alla vänder sig mot mig. Alla. Allas föräldrar ringer en efter en och säger hur jobbig situationen har blivit för deras barn och att de hoppas att min mamma förstår att deras barn inte kan ha kontakt med mig längre. Helvetet.