Elin

  • Elin

Kvällen den 28 november år 2014. Jag var ute med min kompis och några av hennes fd kollegor. Vi hade en jätte trevlig kväll och efter en stund kom två killar in. De kände en kille som är vän med de fd kollegorna men han var inte med den kvällen. Vi pratade lite med killarna men jag fick en dålig magkänsla, det kändes som en av dem kollar rakt in i mig och han har bestämt sig… Han har bestämt sig för att han skulle ha mig. Obehagskänslan som kryper i magen gör att jag slutar prata med honom och jag började prata med min vän istället. Vi fortsatte kvällen på ett annat ställe och en av killarna gick dit i förväg. Jag frågade den andra killen om vad han skulle göra men han kunde inte svara på det. Känslan i mig blev ännu mer obehaglig, hur kan han inte veta vad hans kompis ska göra eller visste han men ville inte svara på min fråga? När jag sedan frågade den andra killen varför han gick före så ville han inte berätta. Inne på dansgolvet märkte jag att de två killarna hela tiden höll sig i bakgrunden. Obehagskänslan kröp sig på igen och jag undrade varför de höll sig i bakgrunden.

Plötsligt blev allt svart… Det första jag minns efter är att jag låg på rygg i en säng. I en lägenhet. Jag kände hur han drog i mina ben och drog mig mot sig, han våldtog mig. Jag kunde inte röra mig. Jag var i chock. Jag kunde inte säga något. Det kändes som min kropp bara stängde av, hur mycket jag än ville stoppa det så kunde jag inte. Det blev svart igen… Sedan vaknade jag upp i panik och letade efter mina kläder. Tårarna rann och gick inte att hejda. Han vaknar till i sin säng och säger lugnt till mig ”du behöver inte gråta”. Jag fortsatte gråta hejdlöst och ringde till mina kompisar minst 40 gånger. Jag gick ut ur lägenheten ner mot tunnelbanan, tårarna bara rann. Tankarna gick genom huvudet i flera hundra kilometer i timmen. Jag visste vad som hänt mig men jag kunde ändå inte förstå att det var verklighet. Jag ville inte leva men jag ville heller inte dö. Nere på perrongen i tunnelbanan stod jag gråtandes med panikångest, det kändes som jag var där helt ensam. Helt ensam i hela världen, fast det var mycket folk omkring mig.

Tillslut ringde en kompis tillbaka till mig och jag fick sova över där. När vi möttes upp så fick jag frågan om något hade hänt, om jag hade blivit våldtagen. Jag svarade bara nej. Men inom mig tänkte jag att det var precis det som hade hänt men jag ville bara gå och lägga mig, blunda, bort från det hemska och hoppades att när jag vaknade så var det här bara en mardröm. Det här var inte verklighet. Jag förstod vad som hade hänt men ville inte inse att det var så. I två dagar efteråt var jag helt låg och sa knappt någonting, jag stirrade bara in i tomma intet. Min familj förstod att något hade hänt men fick inget ur mig.

Jag fick väldigt mycket stöd av mina nära och min kurator på SÖS efter händelsen. Hade aldrig klarat mig igenom alla de starka känslor som jag bar på utan dem. Tvivlandet om det verkligen var en våldtäkt då han inte hade slagit mig blå över hela kroppen. Till en otroligt stark ilska över den kränkande känslan att han tagit sig friheten att göra vad han ville med min kropp, kränkt min integritet. Att inte få ha rätt till sin egen kropp, att någon annan tar makten att bestämma över den. Alla sömnlösa nätter där jag behövde ta ångestdämpande för att kunna somna. Drömmarna om att jag kunde sparka bort honom och skrika, jag lyckades stoppa händelsen.

Jag kände mig sviken av rättssystemet och arg på honom, det är han som har gjort fel. Hela processen var känslomässigt utmattande. Det kändes som polisen inte brydde sig, mitt fall inte

togs på allvar och jag var bara ett namn på ett papper. De bytte organisation inom polisen under denna period då jag gjorde min anmälan och det var nya utredningsledare hela tiden. Jag ringde till utredningsledarna hela tiden utan att något hände. Kändes som att det var jag som behövde bevisa att det verkligen hade hänt. Jag kände ofta tvivel om meningen med att anmäla när det inte togs på allvar, men vet att jag gjorde rätt och allt vad jag kunde för att visa på att det var helt fel det han gjorde. Tillslut efter ett år så förhör de honom men beslöt sig för att lägga ner fallet pga bristande bevisning, det var bara ord mot ord.

Jag har svårt att lita på män, blir lätt misstänksam. Många småsaker kan påminna eller trigga igång känslor som relaterar till våldtäkten. Det kan göra mig arg, ledsen eller få panikångest. Idag kan jag hantera det på ett bättre sätt utan att få sådana extrema känslor. Jag vet att inte alla män är som gärningsmannen, jag har idag en underbar pojkvän som finns där för mig och jag kan lita på. Min familj har stor betydelse för mig, de gav aldrig upp, de tvivlade aldrig på det jag sa, de ifrågasatte aldrig min reaktion när jag blev våldtagen, de orkade alltid lyssna på mig och fanns alltid där när jag behövde det. De tryckte hela tiden på att man inte ska behöva säga nej, man ska säga ja. Det är inte okej förrän man säger ja, inte tvärtom att någon får göra vad den vill tills du säger nej.