Elena

  • Elena

Jag har funderat fram och tillbaka ett tag nu. Hur berättar jag, hur skriver man?

Är min berättelse ens värd att berätta? All glädje och värme i kroppen försvinner som genom ett knapptryck. Så enkelt är det. En tanke. En känsla och all min glädje och livslust är som genom ett knapptryck borta. Detta är vad han har gjort med mig.

Min berättelse börjar för 9 år sedan. Jag var 14 år. Han. Han var runt 25 år.

Den där kvällen på hösten, när jag skulle vara häftig och var bjuden på en hemmafest. Vart? Vet inte. Hos honom var allt jag visste. Han var vuxen, det var coolt. Jag och tre tjejkompisar som alla tre var något äldre skulle dit. Han säger att han löser med taxi, det känns pirrigt. Fan vad coolt. Jag ska åka taxi hela vägen. Man känner sig viktig. Jag är ett barn. Planen är att taxin först hämtar mig där jag bor för att sedan åka andra sidan stan för att hämta mina tre tjejkompisar som bor nära varann. Jag ljuger för min pappa och säger att jag ska sova hos en kompis. Det är lättare att komma hem mitt i natten efter festen med ursäkten att jag ville sova hemma, än att försöka övertyga om att jag ska gå på fest hos en kille som jag knappt känner. Som dessutom är vuxen.

Jag hoppar in i taxin och nästa stopp ska vara hos mina tjejkompisar. En bit in på vägen dit, får jag sms ifrån dem att de inte vill gå på festen längre, de har ångrat sig. Jag blir skräckslagen, jag sitter redan i taxin. Utan pengar dessutom. Tanken att detta kunde ske har inte ens slagit mig.

Alternativet var att fortsätta taxin hela vägen hem till honom och hoppas jag kan åka hem så fort som möjligt. Så dum och naiv jag var då. Hans hem ligger ute på landet.

Kommer fram och möts utav honom, hans äldre bror och en gubbe. Detta är festen.. Jag har redan ringt honom under taxifärden och förklarat läget, varpå han skrattande svarat hur helt okej allting är, jag ska komma, han betalar och allting löser sig. Om jag bara då hade vetat hur inte okej allting var. Om jag bara hade kunnat tänka om så som mina andra äldre tjejkompisar gjorde.

Om jag bara…

De noterar säkert min nervositet, jag har aldrig umgåtts med så pass gamla killar på egen hand. Jag är en ganska omogen 14 åring. Han ler mot mig och jag känner pirret igen. Känner mig viktig och framförallt mogen. De vill bada badtunna. Jag paralyseras. Jag har ju inga badkläder påpekar jag. Återigen skrattet. Oroa dig inte säger han. Allting löser sig. De alla tre går in i huset så att jag kan klä av mig till underkläderna och hoppa in i tunnan innan någon ser något. De säger att de respekterar mig. Sagt och gjort. Snabbt hoppar jag in i tunnan och trycker mig in i dess vägg, hoppas att jag inte ska synas. De kommer efter en stund och hoppar i.

Nästa steg påbörjas, starköl trycks in i handen på mig. Jag försöker tacka nej men det accepteras inte, öl efter öl. Skrattet igen. Allting löser sig, oroa dig inte, drick och allting blir bra. Så dum och naiv jag var då. Olusten tränger sig på. Vad gör jag här? Jag vill hem. Frågar om de har ringt taxin hem. Skrattet igen, självklart, men det är kö och den kommer ta tid på sig, allting löser sig. Tiden går, ingen taxi kommer.

Nästa steg, ut ur tunnan. Samma respekt, de går ut först så att jag inte ska behöva visa mig halvnaken. Så fort de är inne i huset hoppar jag snabbt ut och in i handduken, på med kläderna.

In i huset. Sprit, groggar förbereds. Igen, ett nej accepteras inte, drick och allt blir bra. Noterar en krukväxt vid soffan där jag häller ut delar av groggarna, när de inte ser. Men dimman börjar ta över.

Gubben börjar bli obekväm, kollar på mig med en ledsen min och vill inte vara kvar i huset längre. Han lämnar. Jag vill hem. Timmarna går, öl blandas med sprit. Jag mår illa. Krävs inte mycket innan allt snurrar för fullt. Idag har jag många minnesluckor. Förträngning enligt psykologen. Frågar igen efter taxin, han skrattar, allting löser sig, du kan sova här utbrister han. Jag paralyseras. Så dum och naiv jag var då. Hade redan ljugit om att jag skulle sova hos en kompis. Ingen skulle oroa sig över mig denna natten.

Brodern försvinner och kommer tillbaka med en äldre tjej, hon tittar på mig. Frågar dem något. Sedan går hon och brodern in till ett annat rum. Jag däckar på soffan. Vaknar av en hand på mitt obefintliga bröst. Klämmer och tar. Sedan kyssen. Händer detta?! Har aldrig gjort något sexuellt tidigare. Det längsta för mig då var lite hångel med en kille jag varit döds kär i. DET hade varit stort för mig. Så dum och naiv jag var då.

Hans händer drar mina till för mig okända delar. Jag fryser fast. Känner de starka armarna dra mig över till andra sidan soffan, rummet snurrar. Sedan händer det. Jag försvinner. Ljud kommer ut ur munnen. Motstånd? Han tar sin hand över min mun. Schh. Jag blir tyst, paralyseras. Försvinner. Han blir klar, jag är borta. Nästa minne är hur jag på morgonen sitter bak i deras bil påväg hem. Inte ett ord om händelsen. Känner mig smutsig. Förminskad. Bortgjord. Dum. Släpps av i närheten av mitt hem. Jag duschar länge. Skrubbar mig röd överallt. Smutsig. Jag är hela tiden smutsig. Jag blir medveten om smärtan där nere.

De kommande veckorna blir jag gravid. Kvinnan på ungdomsmottagningen tittar upprört på mig. Skäller på mig för att jag inte använt skydd. Hjärnan skriker och gråter. Skammen tar över. Viskar ”jag vet inte, jag har en pojkvän” till svar. Hon ifrågasätter inget. Bokar tid till abort och kurator. Ingen familj meddelas. Jag hoppar kuratorn. Kan inte, vågar inte. Den enda som får veta är en vän, en tjej på 12 snart 13 år. Hon har honom på MSN. Skäller på honom där, han skriver ett skratt tillbaka berättar hur han gillar tjejer i min ålder. Jag ska vara tyst för att jag ville upprepar han. Skammen. Jag lyssnar och förblir tyst.

Aborten görs och jag får ligga över på sjukhushet, ingen följer med. Ingen vet. Sjuksköterskan säger att jag måste få hjälp hem, det är starka mediciner. Jag ljuger, säger att någon väntar på mig. Ingen ifrågasätter. Jag vet inte hur men jag vaknar i min säng. Allting trängs långt bak i huvudet.

Veckorna, månaderna och åren som följer efter det består utav förträngda känslor. Utåtagerande och ångestbedövande via alkohol. Black-outs. Destruktiva förhållanden. Rädsla för män, ångest och skam är något som jag kämpar med varje dag. Vissa dagar lättare än andra. Det tog 3 år innan familjen fick veta, sedan ytterligare 2 år innan det anmäldes.

Förhöret med poliskvinnan var den första gången jag berättat i detalj vad som hände mig den natten. Frågor så som, varför åkte du dit? Visste han att du var 14? Sa du det? Ville du ha sex? Varför gjorde du inte motstånd? Visste ingen vart du var? Sa inte ungdomsmottagningen något? Sa inte sjukhuset något?

Alla frågor jag ställt mig själv om och om igen. Frågor jag har varit tvungen att göra allt i min makt för att begrava, för att överleva. Poliskvinnan ger mig sitt nummer, men sen är allt tyst. Hon ser medlidande men cyniskt på mig. Ingen annan information ges. Nu var det bara att vänta på resultatet. Resultatet jag redan visste.

Jag var ett barn i en familj som hade mycket problem. Socialen var inget nytt. Jag sågs som ett problembarn. Ungdomsmottagningen såg mig som en 14-åring som var väl erfaren inom sex och skitit i skydd. Jag hade inte sagt ett ord och tystnaden togs som ett erkännande. Ingen ifrågasatte.

Anmälan lades ner 2012 efter några månader i brist på tillräckligt fysiskt våld och brist på bevis att han hade vetat min unga ålder.

2015 söker han upp mig på Facebook och frågar ”hur läget är med mig”, han skriver att han vill veta något, han säger inte vad. Flashbacks återuppstår och frågorna surrar konstant. Vart är han? Vad vill han? Det finns så mycket jag ångrar. Men jag var ett barn, det förstår jag idag. Det är så mycket som gjordes fel hos ”de vuxna”. Så mycket är fel idag. Men sakta men säkert ska det ändras, det måste ändras. Han skapade ett monster i mig den natten. Jag ska se till att saker ändras.