Caroline

  • Caroline

Tänk dig att du litar på en person och att den personen gör något mot dig som man aldrig i sin vildaste fantasi kunde ha väntat sig. Det hände mig och detta är min historia.

Det var inte en helt vanlig fredag kväll, istället för att bege mig till skolans sektionspub så valde jag stan för bowling och dricka med ett gäng vänner. Där hände inget konstigt, vi drack, bowlade och hade sjukt roligt. Men det var när jag och två vänner lämnade puben som det bara slog till ordentligt. Vet inte om jag druckit alldeles för mycket eller om jag fått i mig något. Jag fick hjälp att gå av vännerna och fick även hjälp en bit av en okänd kvinna. Jag minns inte hur jag tog mig från Rådmansgatan till centralen, vet bara att jag helt plötsligt är på centralen med en av vännerna som bor nära mig. Min killkompis följer mig hem. Jag går in själv i lägenheten där hon jag bor med sover, av någon anledning så bryter jag ihop fullständigt, tårarna rinner. Just som när det är som värst ringer två kompisar på porttelefonen, så jag släpper in de. De tröstar mig och lyckas få i mig ännu mer alkohol, jag som inte behövde mer. De tyckte jag skulle följa med på efterfest i ett hus lite längre bort, och jag går med. Minns inte mycket av den där efterfesten, minns inte hur många som var där eller exakt vilka.

Tillslut blir alla utslängda från festen, alla står utanför huset och jag minns att jag står lutad mot husväggen. En kille som jag är bekant med, står och håller i mig, minns att han säger åt mig att jag ska skärpa mig och stå upp. Minns att mina ben verkligen inte bar mig, de bara vek sig. I efterhand har jag fått reda på att killen vid detta tillfälle, varit väldigt hotfull mot en annan killkompis som frågade hur allt var (samma killkompis och flera andra kompisar ska sedan ha sprungit runt och letat efter mig då jag försvunnit helt plöstligt, de ringde även flera gånger.). Den stora frågan sedan är hur jag kom upp, högst upp i huset till hans lägenhet. Det jag minns är att jag helt plötsligt kliver in i hans lägenhet. Där jag sätter mig på sängen fullt påklädd och bryter ihop igen. Tårarna bara forsar ner och jag vet inte varför, han gör då som många skulle gjort i den situationen. Han tröstade mig, försökte få mig lugn. Vilket jag tillslut blev, därefter däckar jag, antagligen av alkoholen och ren utmattning. Önskar att det inte hände mer den natten, men det som sedan händer är att jag vaknar, nu utan några kläder på kroppen, jag ligger på sidan och han är i mig. Det tar några sekunder för mig att förstå vad det är som händer, men när jag väl förstår så gör jag inget. Jag låg bara där, stel, förskräckt, i chock och ”spelade död”. Jag däckar ganska fort igen och när jag vaknar upp så har han inte slutat. Han hade istället vänt på mig, nu låg jag istället på rygg och han höll fortfarande på. Han flyttat runt mig som om jag vore en docka.

Det sista jag minns är att han kommer på min mage, han torkar bort det med en handduk och sen däckade jag återigen. På morgonen vaknade jag, utan ett enda klädesplagg på mig och var så förvirrad. Frågade honom först var mina kläder var och sedan hur jag fick av mig dom. Han svarade först att jag tog av mig de själv och när jag ifrågasatte så sa han att han hade hjälpte till. Jag gick därifrån och mådde pyton då endast pga alkoholen. Det dröjde fram till natten till måndagen innan jag insåg att jag inte hade velat, att jag inte alls var med på det, jag ville inte ha sex med honom. Jag var jättepåverkad, ledsen och jag behövde verkligen sova. Tårarna forsade den natten. Jag väckte inte hon jag bodde med, jag ringde ingen, dock så borde jag egentligen ha gjort det. Jag är en rätt snäll och försynt person, så vågade inte utan messade endast två väninnor.

På måndagen träffade jag en av de jag messat under natten. Det var tack vare henne som jag anmälde, jag ville inte anmäla. Jag hade sett statistiken och visste inte om jag orkade. Idag är jag glad att jag faktiskt anmälde, hade jag inte gjort det så hade jag nog aldrig tagit mig till AVK(akutmottagning för våldtagna kvinnor) och gud vet var jag hade varit idag. Det var även tack vare AVK som jag fick träffa fem fantastiska tjejer i gruppterapin, som hjälpte mig komma framåt. Och efter det har jag fått fem systrar som alltid kommer finnas i mitt hjärta.

Tyvärr finns det inte så mycket att säga om anmälan, den lades(som många andra fall) ned i brist på bevis. Jag är som sagt ändå glad att jag anmälde då jag fick massor med hjälp samt att jag markerade för gärningsmannen att det han gjorde mot mig var fel.