Blog

Ett mail från anstalten.

Ett mail från anstalten, igen? Det har redan kommit ett och permissionen är i helgen. Nästa ska komma först nästa vecka. Så har det vart det senaste halvåret.
Det vanliga scenariot: hjärtat fryser till is och världen utanför stannar upp för en stund. Jag skummar mailet först, som alltid. För att snabbast möjligt snappa upp vad det handlar om. Underrättelse om utökad frigång. Fet stil.
Jag skummar vidare; Arbetsort: X Bostadsort: X
Hjärnan lägger av. Jag lägger mig ner på kudden igen. Jag orkar inte mer nu.

Som ett svar på chocken. Några sekunders vilande på kudden, allt i kroppen slappnar av, lungorna töms sakta på luft och snart har hela kroppen domnat, alla ljud från gatan utanför är borta. Stilla. Tills det är dags för ny luft. Jag sätter mig upp och läser igen. Förtydligande: Intagen avtjänar sitt straff under kontrollerade former hemma. Den intagna ska utföra arbete. Den intagna får inte lämna bostaden annat än för sysselsättning eller ”fri tid”. Utegångsförbudet kontrolleras av fotboja. Den fria tiden kan utökas med tiden och så småningom kan t.o.m utegångsförbud och elektronisk kontroll upphöra.
Så står det, ordagrant. Det är nu nästa fas börjar. Ångesten, orättvisan, uppgivenheten, den hejdlösa gråten som skär från hjärtat ut i kroppen och resulterar i ett tår- och snorblandat skrik. Apati. Mer gråt.

Nu finns det säkert någon bättre vetande där ute som tänker tala om för mig att det inte är så farligt, fotboja är också fängelse. Vissa hävdar att det på något vis skulle vara värre (värre än den öppna anstalt med permission varannan vecka, han suttit på), men snälla bespara mig det och låt mig förklara vad jag läser i detta.

Det är så förbannat orättvist! Vi kallar honom L. L blev dömd till två års fängelse för våldtäkt, vilket han började avtjäna samma dag han nu får flytta hem med fotboja, förra året. Jag vet att man i Sverige avtjänar 2/3 av sin dom i fängelse och resterande villkorligt. Jag kunde själv räkna ut vilket datum 2017 han skulle komma ut, ett datum som infaller ett år och fyra månader efter påbörjat straff.
Efter ca sex månader fick han permission varannan helg. Delar av permissionerna har han blivit beviljad i min stadsdel, jag kontaktade anstalten med synpunkter kring detta men fick till svar att hon minsann godkänner L’s permissioner och bedömer att han behöver vara där.
Det är fint att hans behov tillgodoses. Men jag då? Vart tog mina behov som brottsutsatt vägen? Jag frågade just det och fick till svar att; ”det är ju därför vi talar om för dig när och på vilka tider han är där”, så att jag ska hålla mig inne då? Eller åka härifrån? ”Det gör du som passar dig bäst”

Det är så förbannat orättvist att mitt pågående straff hittills har blivit lite mer än tre år. Jag som brottsutsatt kan bara prata ur min egen synvinkel och kommer inte prata juridik för det kan jag inget om, men han hade ett val i den där sängen den där natten. Lyssna på mina otaliga nej eller ta rätten över min kropp och begå en kriminell handling. Han valde alternativ nummer två. Jag som brottsutsatt tycker att han då har förlorat sin rätt till att få sina behov tillgodosedda, han har valt att vara en våldtäktsman!

Jag vet att det finns dem som menar att jag måste gå vidare, jag är lite jobbig som ältar detta. ”Är hon igång nu igen” kan jag se hur folk tänker. Men ja! Det här är det värsta som hänt mig, det fanns en period där jag inte ville leva längre, svenska män i kostym ger mig fortfarande ångest, jag lider fortfarande tidvis av mardrömmar, när han har permissioner är jag stressad och frånvarande med konstant koll på omgivningen, om jag vågar gå ut. Som en del av mitt straff. Tre år hittills.
Därför gör det så förbannat ont i mig att hans behov tillgodoses. Han måste tydligen ut och jobba. Han har förmodligen skött sig väldigt bra. (observera att jag ser detta ur brottsutsatts, synvinkel inte juridiskt) Förmodligen tas fotbojan bort tidigare om han fortsätter sköta sig exemplariskt. Klart grabben ska bli fortsatt belönad!

Det är så förbannat orättvist att jag kämpar ihjäl mig med mina behov och att försöka gå vidare, det är nästan omöjligt att få hjälp av sjukvården så det mesta av min terapi har jag letat fram och betalar privat. Fortfarande, efter 3 år. Ingen har tillgodosett mina behov efter den dagen domen kom. Jag ska bara vara glad och gå vidare.

Jag hade tillsammans med min terapeut en plan, jag skulle vara förberedd och så redo man kan vara den dag vi ska börja leva på samma gator, en dag i vinter nästa år. Inte nu. Inte redan nu.
Det är förbannat orättvist att han får sina behov tillgodosedda men jag som brottsutsatt är glömd. Han fick hela vår stad, utom min stadsdel, som vistelseort. Jag fick min stadsdel. Han blev dömd till två års fängelse, som blev ett år och fyra månader, som blev utökad frigivning efter ett år. Hans kriminella handling dömde mig till ett pågående, hittills tre år långt, lidande. Ett slags fängelse i mig själv. Men det är viktigt att hans behov tillgodoses.

// Ida

Kommentera

Namn*

E-postadress* (never published)

Hemsida