Blog

Att acceptera och gå vidare

 

Vår aktivist Olga skriver om sina upplevelser och sin syn på våldspyramiden utifrån ett vardagsperspektiv. Hon skriver om en känsla av att ständigt behöva prestera – att pressa sig själv för att gå vidare, för att må bra – samtidigt som omgivningen hejdar en.

 

I denna text kommer jag inte uppmärksamma alla fina människor som finns, även om det finns massa fina människor är denna text inte till för att beskriva hur bra allt är. Ibland behöver man uppmärksamma det som är bra och ibland behöver man uppmärksamma det som måste förbättras och nu väljer jag att uppmärksamma det som måste förbättras.

 

Jag tänker mycket på hur jag hade kunnat vara om jag sluppit uppleva vissa saker i mitt liv. Antagligen hade jag inte haft PTSD och lidit av den smärtan och förståelsen för ondska som finns bland människor. Samtidigt tror jag däremot att jag inte heller kunnat uppskatta livet lika mycket som jag gör nu idag. Genom att gå igenom och ta sig ur hemska upplevelser breddas vår förståelse för oss själva och det som är runtomkring. Däremot är det ständigt kamp att faktiskt kunna resa sig och stå rakryggad från det som skett.

Det svåraste för mig och för många som utsatts för sexuella övergrepp är att acceptera och gå vidare. Detta beror på olika saker självklart, men vid de flesta svåra trauman är det just den biten som är svår, att acceptera och gå vidare. Vad som däremot gör det hela än svårare för just de som utsatts för sexuella övergrepp är att vi ofta antingen får uppleva liknande saker igen, eller så ser vi tendenserna i vårt samhälle som normaliserar beteendet våra förövare har och vi kan på grund av det aldrig riktigt gå vidare efter det som skett.

Jag träffade en kille under en period som jag tyckte om, han var rätt vettig, snäll och en bra kille helt enkelt. Jag hade bestämt mig för att våga visa mer av mig själv för att sluta stänga av i relationer. Efter det som hänt har jag svårt med tillit vilket kan tyckas naturligt och det är något jag ständigt jobbar på men som också tar tid. Oavsett valde jag ganska snabbt berätta en del om det jag utsatts för, för att han skulle kunna förstå mig bättre. Han brydde sig och visade på olika sätt att han fanns där för mig. Jag började lita på honom litegrand och successivt. En dag kom det däremot fram att han för några år sedan köpt en sexuell handling av en kvinna när han var på resa. Att begå misstag i sitt liv är normalt, jag har begått många sådana. Skillnaden för mig är jag värderar hur jag väljer att gå vidare efter mina misstag. Vi begår dumma handlingar men vi bör samtidigt kunna se på det vi gjort och försöka sätta oss in i konsekvenserna av vårt handlande för att växa ur det vi gjort.

Vad som skrämde mig med det han sa var inte att han hade köpt en sexuell handling utan att han skrattade åt det och såg det hela som en rolig grej han ville pröva. Det som skrämde mig var att han inte insåg hur hans beteende ÄR en bidragande faktor till att hela sexhandeln ens existerar. Det är bland annat på grund av unga män som ”ska ha lite kul” som hela den vidriga sexhandeln existerar. Det kan uppfattas som en skitsak att ha köpt en sexuell handling en gång. Men konsekvenserna för det, kvinnans välmående, det långa ledet av oskyldiga människor som tvingas in i en sexhandel, alla de människoliv som förtrycks på det allra grövsta sätt.

Om en person funderar på konsekvenserna av sitt handlande, kan denne verkligen fortsätta tycka att det sexköp är en rolig grej för att ”ha lite kul”? Absolut, vissa människor, narcissister och psykopater som inte känner empati, de kan säkerligen fortfarande tycka att det hela känns kul, däremot tror jag vanliga psykiskt stabila och friska människor har svårt med det.

Killen jag träffade var en rätt smart och bra kille och skulle enligt honom själv aldrig skada någon medvetet. Vi alla gör dumma saker i våra liv vilket egentligen är naturligt och rimligt. Vad som dock enligt mig skiljer människor åt är deras vilja att faktiskt se på vad de gjort och försöka se konsekvenserna av sitt agerande men också försöka ifrågasätta de normer som vi ofta utgår ifrån när vi bemöter vårt eget handlande i situationer. Det är en accepterad norm i vårt samhälle att sexualbrott på papper är fel. Däremot är vi ofta väldigt benägna att tumma på vad sexualbrott i realiteten är. Inte för att tala om sexköp, för det är väl egentligen knappt ett brott förutom att det står i lagen?

Jag kan inte tala för personer som levt i prostitution och det är inte heller det jag vill förmedla eller diskutera. Det jag vill förmedla är ett samhällsansvar. Jag som varit utsatt för diverse sexualbrott men främst våldtäkter har än idag mardrömmar, ångest och diverse problem kvar, trots år av terapi, och varför? Jo eftersom samhället aldrig låter mig gå vidare. Ständigt blir jag påmind om hur sexualbrott ändå är okej ibland och hur jag inte ska vara tråkig och så otroligt känslig. Inte ens den bra och fina killen jag dejtar tar sexualbrott på allvar? För jag vill verkligen utrycka mig tydligt när jag säger detta, väldigt många påstår att de anser att sexualbrott är fel, men när det kommer till verkligheten är det så vidrigt många som ändå väljer att inte ifrågasätta sitt eget beteende och ansvar i frågan.

Jag förstår att jag kan uppfattas som en aggressiv och hatisk ungdom som antagligen hatar på samhället för att ingen förstår ”stackars lilla mig som råkade dejta en dum kille som jag egentligen borde förstått varit dum” men så är det verkligen inte. Helt ärligt skiter jag i det mesta runtomkring, jag lever mitt liv och gör det jag gör utan att klaga speciellt mycket egentligen. Jag skiter i hur andra människor väljer att leva och vara. Det jag däremot inte skiter i är när samhället runtomkring mig gång på gång påminner mig om att jag inte har samma rättigheter. När samhället gång på gång bestraffar sådana som mig genom att inte låta oss gå vidare.

 

När de våldtog mig dog delar av mig inombords. När de våldtog mig fick jag se hur empatilöshet ser ut på riktigt. När de våldtog mig fick jag veta att jag inte har samma rättigheter.

Vad jag ständigt får och fått höra efter det som hänt av min omgivning är att jag visst är värd massor och att jag måste gå vidare och att jag måste bita ihop. Absolut jag måste tro på det och försöka för att ens överleva min smärta jag ständigt bär på och den sorg som alltid kommer finnas hos mig efter det som hänt.

 

Vad jag däremot inte köper är alla de idioter där ute som säger att jag visst är lika mycket värd och att jag behöver gå vidare, och sedan drar våldtäktsskämt eller skojar om att de köpt sex en gång för att ”testa och ha lite kul”. Ni våldtar inte mig, men er oförmåga att rannsaka er själva och försöka förstå konsekvenserna av ert handlande gör ont i mig. Jag skiter i om narcissister själva sitter hemma och inte lider med folk som smärtats av diverse saker. Vad jag däremot är oförmögen att förstår är gemenemans ovilja att ibland hålla käften och tänka ett varv till innan de yttrar ofta otroligt skadliga saker. Många personer och ofta män utifrån mitt perspektiv och sammanhang, är ofta otroligt bra på att berätta hur dåliga alla andra män är, när de själva fortfarande skämtar om sexköp, eller ”vissa kvinnor” som bara duger till en sak, listan är lång. Jag är så jävla trött på er människor som bara kan sitta och häva ur er grejer okontrollerat medan jag samtidigt bara får lära mig hur jag ska ”bita ihop”, ”ha skinn på näsan och låta det rinna av” när jag har blivit så jävla utsatt?! När fan ska jag bara få häva ur mig okontrollerat hur jävla ont det gör i mig varje dag efter det som hänt? Nej jag får inte det, för då är jag tråkig och då är jag svag som inte bara kan ”vända mitt liv och gå vidare”. Jag vill inget annat än vända mitt liv efter allt det jag varit med om, vilket jag även ändå gjort på många sätt. Men min fråga är varför inte alla andra människor som bidrar till samhällsklimatet inte också måste ändra sig och ”bita ihop och släppa sina dumma skämt”, varför måste bara jag lära mig att överleva alla som okontrollerat bara måste ha lite kul och göra som de vill på min bekostnad? Varför ska endast jag som utsatt behöva prestera?
Sedan allt som hänt mig tagit slut har jag behövt göra en sak: PRESTERA. Jag förväntar mig dock inget annat, jag vill vara en person som presterar och bidrar till samhället och jag vill absolut inte bli en samhällsbörda. Tre dagar efter att jag legat hemma och hallucinerat i en psykos gick jag till skolan och skrev ett prov i psykologi. Inte kunde jag ligga hemma och vänta på att någon skulle hjälpa mig. Inte kunde jag ligga hemma och sluta prestera? Jag gick ut hela gymnasiet, lyckades uppnå mitt mål om att få över 20,5 i betyg. Jag var med och vann en europeisk uppsatstävling på franska två månader efter den sista våldtäkten. Jag fortsatte jobba varje dag efter skolan och även på somrarna. Jag slutade aldrig prestera och jag slutade aldrig att fortsätta försöka bidra till samhället. Jag har betalat skatt sedan jag var 16 år och när jag var 18 fick jag även börja betala alla min terapi själv. Jag har fått betala tusentals kronor till vården för vad andra personer gjort mot mig. Jag accepterar att jag får ta tag i mitt liv och lösa mina problem själv men vad jag inte accepterar är att så hårt som jag försöker gå vidare och kämpa för att inte bryta ihop. Så hårt jag anstränger mig dagligen och all smärta jag ständigt måste bära på, på grund av vad andra har gjort mot mig. Så ska jag ändå inte tillåtas gå vidare fullt ut på grund av andra människor som måste få ha lite roligt på min bekostnad.

Jag läser just nu juridik, det var mitt mål att börja läsa juridik eftersom jag vill se om samhället och lagen verkligen är så skev som jag tror. Sedan ville jag läsa juridik för att det skulle kunna ge mig makt och möjlighet att påverka och förändra liksom en enklare väg till ekonomisk frihet. Egentligen är mitt mål med livet bara att vara lycklig och trivas med allt, men eftersom det är omöjligt om jag inte skapar en mur runtomkring mig liksom erhåller makt, har jag valt att läsa juridik.

Jag är 19 år gammal och jag har en väldigt svag tilltro till samhället. Benägenheten att ibland sätta andra människors känslor före ens egna existerar liksom inte för många. Att dra ett Belmansskämt istället för våldtäktsskämt gör så lite för dig men kan göra så otroligt mycket för någon som mig. Att inte köpa en sexuell handling eftersom konsekvenserna är så förödande för många människor även om det är tråkigt för dig som absolut vill det. Att bara ta ett djupt andetag och tänka ett varv på konsekvenserna av ett potentiellt handlande kan göra så mycket. Att våga stanna upp och reflektera över det man gör och det man vill. Att våga skapa sig själv utan att trampa på andra människors integritet är lättare sagt än gjort. Vi alla gör fel och vi måste förlåta, acceptera och gå vidare, men i denna process har vi alla ett ansvar oavsett vart vi står. Ingen är perfekt och jag om någon är otroligt långt ifrån perfekt men åtminstone så försöker jag. Vissa dagar försöker jag mer än andra men jag kommer aldrig sluta försöka bidra till samhället. Så snälla, stanna upp idag och reflektera, om inte för din egen skull gör det för alla andra du kanske sårar genom att inte reflektera över ditt beteende.

 

PS, nej jag hörde aldrig av mig till killen efter att han verkade totalt likgiltig med sitt bidragande till sexhandeln/människohandeln.

/Olga

Ett svar till Att acceptera och gå vidare

  1. Tänkvärt inlägg! Det är dags att fler feministiska män yttrar sig offentligt för att visa på attitydändring gentemot kvinnors rättigheter oavsett bakgrund!

    Detta påminner mig om en resa till Thailand på 90-talet där jag var vittne till hur europeiska gifta män som betalade unga minderåriga prostituerade för att utnyttja dem sexuellt, uttryckte därmed känslan av dubbelmoral. Med andra ord upplevde jag känslan av att ”hemma var denna man gift och levde ett ”familjeliv” enligt kärnfamiljenormen och så fort möjligheten till en resa gavs långt hemifrån ”äktenskapsnormen”, så frästasdes den gifta mannen att begå omoraliska handlingar som att köpa sex av en stackars minderårig flicka som egentligen INTE önskade att ha sex med äldre män!

    Detta vittnesmål är inget annorlunda TYVÄRR än idag förmodligen…

    Att kvinnor behöver kämpa är inget nytt och det är
    på tiden att fler män deltar i kommentarerna om detta känsliga ämne för att stötta kvinnor och ta avstånd från de män som inte har någon moral. Detta i syfte att skapa debatt bland männen på ett ännu mer allvarligt sätt!

    Bra Olga😘!

    Din mamma! Pappa är stolt och stöttar dig med 😍!

Kommentera

Namn*

E-postadress* (never published)

Hemsida