Blog

Adventskalender, del 3

Föreningen Tillsammans Adventskalender, del 3

Idag på tredje advent fortsätter vi vår adventskalender. Där du varje advent får läsa berättelser från någon av våra medlemmar och deras anhöriga. De berättar kring hur en som utsatt och anhörig till en utsatt tänker kring de första högtiderna efter övergreppet.

Syftet med adventskalendern är att sätta ord på de känslor som både utsatta och anhöriga kan känna vid högtider, då dessa tider kan vara extra känsliga för många. Vill du ha tips på hur du som anhörig skall bemöta en anhörig? Läs våra tips här, och glöm inte det viktigaste är att Våga Omtanke.

 

Hur upplevde du första högtiden efter våldtäkten? 

 

Cecilia (utsatt)

Tankarna på våldtäkten fanns fortfarande där som ett mörkt moln på himlen. Det fanns i bakgrunden hela tiden och plötsligt kunde stormen dra igång och regnet falla. Att ha nära och kära omkring mig var värdefullt. Glädjen smittade av sig och det blev en mysig jul. Jag och David firade julafton med min familj och resterande helgdagar spenderade vi med hans familj. Detta blev också första mötet med Davids familj efter våldtäkten. Jag var nervös. Skulle dom döma mig? Vad skulle dom fråga? Har deras syn på mig ändrats? Många frågor, skuld- och skamkänslor. Väl där, var alla lika glada och trevliga som vanligt. Det var precis som om ingenting hade hänt. Det var på ett sätt skönt att allt var som vanligt och att man var tillåten att må bra och skratta trots eländet. All rädsla och nervositet veckorna innan hade varit i onödan, de såg inte på mig annorlunda. Men så här i efterhand förstår jag att jag ändå hade uppskattat att få frågan om hur vi mådde eller hur det gick med förundersökningen t.ex. Jag tror det har varit, och är, viktigt i min läkeprocess att få synliggöra det som hänt och prata om det. David har alltid stått vid min sida och inte varit rädd för att prata om våldtäkten, det har varit otroligt viktigt för mig och för vår relation. När andra synliggör det som hänt så får jag också kraft att göra det.

David (partner) 

Efter en tung period så var det ganska speciellt att gå in i jultider. Högtiden som för så många handlar om gemenskap och glädje kändes för mig lite avslagen. Givetvis så skulle det bli härligt att få umgås med Cecilia och våra familjer men samtidigt var våldtäkten något som fortfarande var väldigt påtagligt för oss. Det viktigaste för mig var att stötta Cecilia, att prata och försöka förstå hur hon kände. Jag ville att hon skulle kunna få känna sig trygg igen, i alla sociala situationer. Julen är ju fylld av traditioner och schemat blir snabbt späckat. Det hade varit skönt med mer lugn och ro för att få utrymme för reflektion och diskussion med familjen. Men att få känna glädje, kärlek och gemenskap var otroligt skönt. Jag är väldigt stolt över hur Cecilia kämpat sig tillbaka i vardagen vilket också bevisar hur stark hon är som person. Tillsammans har vi tagit oss igenom något otroligt jobbigt och vår relation är idag starkare än någonsin.

Kommentera

Namn*

E-postadress* (never published)

Hemsida