Blog

Adventskalender, del 2

Föreningen Tillsammans Adventskalender, del 2

Idag på andra advent fortsätter vi vår adventskalender. Där du varje advent får läsa berättelser från någon av våra medlemmar och deras anhöriga. De berättar kring hur en som utsatt och anhörig till en utsatt tänker kring de första högtiderna efter övergreppet.

Syftet med adventskalendern är att sätta ord på de känslor som både utsatta och anhöriga kan känna vid högtider, då dessa tider kan vara extra känsliga för många. Vill du ha tips på hur du som anhörig skall bemöta en anhörig? Läs våra tips här, och glöm inte det viktigaste är att Våga Omtanke.

 

Hur upplevde du första högtiden efter våldtäkten? 

 

Olga (utsatt)

Sedan en månad hade jag gått i psykoterapi och börjat släppa på all skam och skuld jag känt efter övergreppet. Jag hade börjat tillåta mig själv alla de känslor jag bar på efter övergreppet. Men efter en månad kom julen. Julen har alltid varit en festlig och glad högtid jag och min släkt firat. Redan en vecka innan julafton funderade jag mycket på hur det skulle gå. Min största förhoppning var att slippa panikångest, speciellt på julafton. Julafton kom och jag vaknade med en klump i magen. Hela dagen var jag tystlåten och kände mig tom, något som är olikt mig. Runt omkring mig förstod folk däremot inte. Jag fick kommentarer om att jag var tråkig som var så tyst. En annan frågade om det berodde på att jag var missnöjd med mina julklappar. Efter övergreppet var det inte bara julen som blev jobbig. Alla de dagar som skulle vara ”glada dagar” så som högtider blev alltid tvärtom.

 

Stein (pappa) 

Julen 2015

En jul som alla andra jular, i Åby, med min bror och hans familj. Förberedelserna, är samma, rulla köttbullar, grava lax, köpa skinka och prinskorv, några dagar innan julafton. Hösten hade varit som vanligt, mycket jobb för mig och min fru, mycket i skolan för Olga som gick sista året på gymnasiet och först året för hennes bror.

Julafton börjar i kyrkan och allt verkade vara som vanligt. En timmes predikan, kollekt och promenad hemåt för förberedelse av jullunchen. De 5 kusinerna uppträdde alla som vanligt, surrade omkring som glada insekter och hjälpte till i köket.

Igenkänningsfaktorn är hög under julafton och det är det viktigaste, att allt ska vara som vanligt.

Julklappsutdelningen var också som vanligt, en stund. Sedan är det något som inte stämmer. Var tog Olga vägen? Sa hon något innan hon försvann?

Vi ropade, inget svar. Jag gick upp till sovrummet och hittade Olga på sängen, otröstligt gråtande, på julafton…

Kommentera

Namn*

E-postadress* (never published)

Hemsida