Blog

Adventskalender, del 1

Föreningen Tillsammans Adventskalender, del 1

Idag på första advent startar vi vår adventskalender. Där kommer du varje advent att få läsa berättelser från någon av våra medlemmar och deras anhöriga. De kommer alla att prata kring hur en som utsatt och anhörig till en utsatt tänker kring de första högtiderna efter övergreppet.

Syftet med adventskalendern är att sätta ord på de känslor som både utsatta och anhöriga kan känna vid högtider, då dessa tider kan vara extra känsliga för många. Vill du ha tips på hur du som anhörig skall bemöta en anhörig? Läs våra tips här, och glöm inte det viktigaste är att Våga Omtanke.

 

Hur upplevde du första högtiden efter våldtäkten? 

 

Caroline (utsatt)Caroline

För mig var våran första högtid ihop väldigt delad. Jag var så glad för att vi firade tillsammans samtidigt som jag hela tiden försökte hålla alla känslor inne och inte visa när det blev för mycket press. Jag la en väldigt stor press på mig själv att allt skulle vara perfekt, och om allt skulle bli det behövde också jag vara det. Germano har aldrig lagt någon sådan press på mig utan han har alltid förstått och väntat ut mig. Han kunde se direkt om jag behövde en kram eller bara gå undan. För mig var det väldigt betydelsefullt för det gjorde att jag kunde lita på honom. Nu har jag blivit bättre på att bara vara mig själv och att berätta hur jag känner men det har tagit väldigt lång tid och jag hade nog inte kommit så här långt om jag inte hade någon som stöttade mig så. Nu vet jag att att jag kan känna mig fullständigt lugn när han är med för han dömer inte, han anpassar och visar omtanke.

 

Germano (partner) Germano

Våran första högtid tillsammans var underbar, men samtidigt så tänkte jag mycket på hur jag betedde mig. Jag försökte att vara mer lugn och uppmärksam. Jag ville att hon skulle bygga upp sitt självförtroende så hon behövde känna sig trygg och få mycket tid för sig själv. Ibland märkte jag att hon stängde in sig i sig själv och hon testade mig väldigt mycket men jag gjorde ingenting åt det. Hon behövde det för att känna att hon kunde lita på mig. När jag fick veta om hennes hemska bakgrund så blev jag väldigt noga med att försöka prata med henne om det. Jag försökte prata om sex också, för någonting som för mig är helt normalt var väldigt svårt och känsligt för henne. Jag var rädd att skava upp gamla sår som hon hade. Att ha en öppen dialog är nyckeln till allt. Det var svårt att inse att den personen man älskar mest lider av ett sånt fruktansvärt våld. Jag förstod hur djupa såren var och hon mycket hon sörjde i tystnad så vi började jobba tillsammans på att komma över alla rädslor.

 

Kommentera

Namn*

E-postadress* (never published)

Hemsida